Lugnt i Kabul

Hej Sasja,
jag vet att du var orolig när jag skulle resa till Afghanistan. Lovade ju att höra av mig varje dag så här kommer ett brev i stället för sms.
De första två dagarna har varit spännande, men inte alls farliga. I torsdags reste fotografen Staffan och jag till Wardak, det är en provins som ligger ganska nära Kabul, där vi landade tidigt på morgonen.
Wardak har dåligt rykte eftersom talibanerna styr nästan hela provinsen. Men vi blev faktist positivt förvånande. Du ska veta att det finns olika talibaner, ungefär som man kan säga att det finns olika svenskar. En del röstar på Mona, andra på Fredrik och så finns det knäppisar som hatar utlänningar.
Här i Afghanistan finns det faktist talibaner som tycker att det är bra om barn, även flickor går i skolan och dom tycker också att det är bra att v utlänningar hjälper till att borra brunnar och bygger vägar. Så finns det andra talibaner som är riktiga knäppisar och vill köra i väg alla utlänningar och till och med döda oss. Men än så länge är det inte så många av den värsta sorten.
I Wardak går över 100 000 barn i skolor trots att talibanerna bestämmer och det var kul att få se.
Men jag höll faktist på att råka illa ut. Av en händelse var en general, David Petreus, i samma by som jag. Han hade massor av soldater som skyddade honom, men jag tyckte det verkade vara en bra idé att hälsa på honom när vi ändå var i samma by. Men när jag trängde mig fram hördes att några soldater osäkrade sina bössor, som tur var höll dom sig lugna den här gången. Generalen var på gott humör, så vi fick en lång pratstund. Men jag undrar om han verkligen vet vad som händer i Afghanistan. Hans soldater verkar i alla fall inte ha fattat att det är lättare att skaffa vänner om man är snäll än om man skjuter på dem. De flesta afghaner är ganska trötta på kaxiga amerikaner som inte förstår ett dugg av deras kultur och har svårt att visa respekt och vanlig hövlighet.
I dag har Staffan och jag kollat läget i Kabul. Inte en enda McDonalds – helt underbart. Jag pratade med en 16-årig kille som heter Mahdi. Han kör en skottkärra med singelgrus på ett bygge mellan kl 7 och 16 sju dagar i veckan. Han har inte varit ledig en enda dag i år. Han tjänar nästan 50 kronor per dag och alla pengarna ger han till sin mamma och pappa för att de ska unna köpa mat. Mahdi har sju syskon och han är den enda i familjen som har jobb, hans pappa är nämligen sjuk.
Efter att jag pratat med Mahdi undrar jag om inte du och jag ska diskutera din månadspeng. Möjligen är du lite bortskämd…?
Annars var det oväntat lugnt i Kabul. Massor av gubbar med Kalasjnikovs, snudd på i vartenda gathörn och utanför varje port. Om man jobbar som diplomat får man inte gå utanför dörren utan livvakter. Känns lite löjligt, Staffan och jag har rest rätt mycket i världen och brukar vara försiktiga. Nu promenerade vi tre, fyra timmar och det kändes lugnare än hemma i Södertälje.
I morgon bitti drar vi norrut till Mazar där de svenska soldater håller till. Hoppas cheferna där håller vad de lovat så att vi får några intressanta reportage.
Vad rädd om dig – du vet att jag älskar dig

Pappa Jan