Andres Lokko
1. Gjertrud Schnackenberg – Heavenly Questions
2. Julian Barnes – The Sense of an Ending
3. Owen Jones – Chavs: The Demonization of the Working Class
4. Craig Taylor – Londoners: The Days and Nights of London Now – As Told by Those Who Love it, Hate it, Live it, Left it and Long for it
5. Caitlin Moran – How to be a Woman
6. Robin Black – If I Loved You, I Would Tell You This
7. Simon Reynolds – Retromania: Pop Culture’s Addiction to its Own Past
8. Ann Beattie – The New Yorker Stories
9. Francisco Goldman – Say Her Name
10. Ken Livingstone – You Can’t Say That
11. Julian Barnes – Pulse
12. Jack Robinson – Days and Nights in W12
13. Sarah Hall – The Beautiful Indifference
14. Robin Turner & Paul Moody – The Search For The Perfect Pub: Looking for The Moon Under Water
15. Inger Christensen – Azorno
16. Peter Doggett – The Man Who Sold The World: David Bowie and the 1970s
17. Joan Didion – Blue Nights
18.Martin Kellerman – Rocky 21
19: Luke Haines – Post Everything
20. The Poetry Of Birds (edited by Simon Armitage & Tim Dee)
1. Gil Scott-Heron & Jamie XX – We’re New Here
2. Nicolas Jaar – Space Is Only Noise
3. James Blake – James Blake
4. Peaking Lights – 936
5. Rustie – Glass Swords
6. Aidan Moffat & Bill Wells – Everything’s Getting Older
7. Frank Ocean – Nostalgia, Ultra
8. Zomby – Dedication
9. Balam Acab – Wander/Wonder
10. Fatoumata Diawara – Fatou
11. James Ferraro – Far Side Ritual
12. Bangs & Works Volume 2: The Best of Chicago Footwork
14. The Weeknd – House Of Balloons
15. Bon Iver – Bon Iver
16. Kuedo – Severant
17. Pinch & Shackleton – Pinch & Shackleton
18. King Creosote & Jon Hopkins – Diamond Mine
19. Shlohmo – Bad Vibes
20. Anna Järvinen – Anna Själv Tredje
21. Paul Simon – So Beautiful Or So What
22. Gruff Rhys – Hotel Shampoo
23. White Label – Other Voices
24. Kode 9 & The Spaceape – Black Sun
25. Maria Minerva – Cabaret Cixous
LONDON Tisdag kväll, Notting Hill. Det här var den vackraste Lucia-afton jag någonsin har upplevt. Min granne, den ambienta guden Brian, hade, lite överraskande, bjudit mig på julfest i sin lilla studio några kvarter söder om där vi bor. Jag hade verkligen ingen aning vad jag skulle förvänta mig. Kommer jag överhuvudtaget ens att känna någon där? Kommer det bara vara en massa chris martins, gwynethar, ferrys och bonos där? Jag tvingade min vän Elsa att följa med, vågade inte riktigt gå dit ensam. Jag är jätteglad att hon följde med, men Brians julfest var den raka motsatsen till vad jag lite fördomsfullt hade trott. Den förste jag möter i dörren längst inne i den mews där Enos studio ligger är den ständigt leende Nigel från skivbutiken Rough Trade. Och inne i studion tar Brian emot med öppna armar, dirigerar oss till drinkar och mat och jag känner inte igen någon annan som är där. Förutom Brians flickvän (och Nigel). Efter ett tag förstår jag att de flesta på julfesten är med i den kör som Eno passionerat har ägnat en så stor del av sin fritid med de sista åren. Den som han vägrar spela in, bara vill ska hitta det allra renaste musikaliska uttrycket och endast låta deras röster leva i samklang i stunden. Oftast sjunger de bara tillsammans, utan några åhörare, för att, well, det helt enkelt skänker dem glädje. Plötsligt ställer sig hela kören kring ett bord med texthäften, Eno i mitten som körledare (ibland med en akustisk gitarr), och de brister ut i Bill Withers Lean On Me. Det är så vackert att klockorna stannar. Det är som en filmscen mitt i ett juligt Notting Hill. De sjunger Sam Cookes Bring It On Home To Me, Down By The Riverside, Cotton Fields, King Of The Road (!) och, finast av dem alla, Yazoos Only You. Ingen sjunger högre och med mer inlevelse än Eno själv. Han ser alldeles lycklig ut, knäpper med fingrarna, svänger på höfterna och bara ler. Det är så prestigelöst, så oemotståndligt i sin avskalade enkelhet. Vi är högst 30-35 personer som tar del av detta och som inte ingår i kören. Men till slut sjunger hela julfesten. Det går inte att värja sig. Man bara stämmer in så gott man kan. Elsa är tårögd. Jag med. Och så inser jag samtidigt att det här är första (och sannolikt också sista) gången jag får höra Eno sjunga live. Det är faktiskt en alldeles magisk stund. Både årets finaste konsert och en afton som redan har räddat den här förbannade julen. Nu kan vad som helst hända. När vi lämnar festen har värden bytt roll och står dansar framför sin laptop medan han väljer discoklassiker. Chic, Diana Ross, McFadden & Whitehead….
Tack, Brian. Det blev ändå en fin jul.
LONDON Vilken härlig afton det var på Bethnal Green Working Men’s Club när Saint Etienne bjöd på julfest, en fin ny ep i julklapp till alla inbjudna och en live-nedräkning (alltså ett nästan sex timmar långt dj-set) av deras hundra favoritsånger någonsin. Om du vill ta del av listan finns den i aningen utspridd form här. Och som en liten bonus har Bob, Pete och Sarah just spelat in en sådan där liten julhälsning till sin fanclub som vore de The Monkees 1966:
LONDON 1) Ikväll, söndag: Saint Etiennes traditionella julfest på Bethnal Green Working Men’s Club. 2) Tisdag: Brian Enos julfest (jag vet faktiskt inte om den är traditionell, det är första gången jag har fått en inbjudan) i hans egna lilla studio här i Notting Hill.
Good times! Återkommer i respektive ämne så fort jag kan.
STOCKHOLM Lika mycket för att Robin och Pauls bok är så bra som för att det ger mig en möjlighet att låta (ännu) ett foto av Ken Livingstone – den här gången vid bardisken på The Social – förgylla allas vår helg så rekommenderar jag att ni tar och läser den här texten om ett knippe ytterst sympatiska personers favorit-locals. Ken är bara en av dem.
In other ganska stillsamma nyheter ser det ut som den här helgen kommer att gå i Ifan Dafydds tecken. De gör ju det ibland:
Och för att hålla dig sysselsatt denna regniga helg så borde du se den här lilla dokumentären om en av det gångna årets finaste orkestrar också:
Samt ta del av den ena av de två årsbästalistor du överhuvudtaget behöver ta del av.
Den andra kommer att publiceras på den här platsen om sisådär en vecka. Nu åker jag till Södermalm och äter middag.
STOCKHOLM Tillbaka på Skeppsholmen. Och så djupt ovan med hur snabbt det blir mörkt i Stockholm i december. Men å andra sidan bidrar skymningen med Gröna Lunds nedsläckta mekanik i horisonten och månen just utanför sovrumsfönstret till att Carwyn Ellis vaggvisor på Coloramas så fina nya album känns än vackrare.
LONDON Vi behöver alltid lite mer av Kindness, den där undermåliga indierösten som dunar i försiktig Larry Heard-house innan han bjuder in någon direkt från gatan som liksom förgyller de sista minuterna med en saxofon som man till vardags bara träffar om man råkar få för sig att spela de mest underskattade spåren på David Bowies Heroes.
