Andres Lokko

Andres Lokko

Andres Lokko

Jag har legat nedbäddad med en fruktansvärd förkylning och när jag inte har hostat upp vad jag tror är bollar av fuktiga höstlov har jag läst Simon Armitages väldigt underhållande inre monologer i Seeing stars, börjat fingra på min vän Per Hagmans nya roman Vänner för livet och bara lyssnat på Teenage Fanclubs nya album Shadows. Om och om igen. De är ju så fantastiska och blir – till skillnad från precis alla andra (manliga) rockband – bara sprödare, krispigare, femininare och mjukare för varje skiva de gör. Allt längre och längre från den så överskattade Bandwagonesque, vilket Fannies själva underströk så fint när de inte spelade en enda låt från den när jag såg dem på i Camden Town i lördags.

Nu ska jag alldeles strax vika ihop mitt poll card i innerfickan av min gamla lokförarjacka och försöka ta mig tre kvarter bort till vallokalen i Colville Primary School och rösta med hjärtat i lokalvalet för The Borough of Kensington and Chelsea. Ja, rösta med hjärtat är vad jag ska göra.

Under tiden lämnar jag er med en objektivt rangordnad lista över Teenage Fanclubs fyra mest omistliga album någonsin:

1. Grand Prix

2. Shadows

3. Man-made

4. Songs from Northern Britain

Fler bloggar