Det vackraste jag vet (del 1)

De är inte många. Konstverken, miraklen eller sångerna som
är eviga. Som alltid finns där när inget annat räcker till. De vars skönhet
bara intensifieras för varje dag, vecka och år.

De som höll hela vägen från tjugo – eller kanske till och
med femton – till fyrtio är försvinnande få.

En av dem har jag tatuerad på min högra arm. Men mer?

Smokey Robinsons A Quiet Storm?

The Style Councils Spring, Summer, Autumn?

Stig Claessons En Vandring i Solen och Laura Nyros version
av The Bells? Den svenska översättningen av Chewbacca i Svenska Mad (Tobaksson)
och Aubrey Beardsleys illustrationer? Raymond Carvers kärleksnoveller och Nick
Knights skinheadfoton? Tove Janssons Pappan och Havet och Larry Heards samlade
verk? Ingmar Bergmans Persona och Bonnie & The Treasures Home of the Brave?
The Congos och The Abyssinians stämmor? Corinne Days fotoreportage The Third
Summer Of Love och Claude Sautets Ett Vinterhjärta?

De kanske är fler. Eller färre. Så mycket som betydde allt
då är verkningslöst i dag, har tagits ifrån mig eller bara tappat sin lyster
och så mycket av sin relevans. Eller så har vi helt enkelt växt ifrån varandra.

Nästan inget har skänkt mig en lika konsekvent glädje och en
sådan ständig skönhetsupplevelse som mitt första par Red Wings som fyller 22 år
i höst.

I morse beställde jag den nya japanska boken om dessa formfulländade konstverk till kängor.

Jag hoppas ha den i min brevlåda på måndag. Eller kanske
redan i morgon. Postutdelningen på lördagar är ju något av det finaste vi har
här.