Andres Lokko
STOCKHOLM Från en helt jäkla bedårande Chicagohouse-öppning (Love is) över de väntade men finfina step-hitsen och ett knippe porrballader når man till slut det kanske märkligaste R:et någonsin har spelat in, Party Jumpin’. Den beter sig ungefär som om Gary US Bonds eller Chubby Checker hade producerats av Jeff Lynnes lovikavantar våren 1986. Eller som något från Grease 2. Djupt fascinerande.