Julsaga från Notting Hill, London, W11.

LONDON Tisdag kväll, Notting Hill.  Det här var den vackraste Lucia-afton jag någonsin har upplevt. Min granne, den ambienta guden Brian, hade, lite överraskande, bjudit mig på julfest i sin lilla studio några kvarter söder om där vi bor. Jag hade verkligen ingen aning vad jag skulle förvänta mig. Kommer jag överhuvudtaget ens att känna någon där? Kommer det bara vara en massa chris martins, gwynethar, ferrys och bonos där? Jag tvingade min vän Elsa att följa med, vågade inte riktigt gå dit ensam. Jag är jätteglad att hon följde med, men Brians julfest var den raka motsatsen till vad jag lite fördomsfullt hade trott. Den förste jag möter i dörren längst inne i den mews där Enos studio ligger är den ständigt leende Nigel från skivbutiken Rough Trade. Och inne i studion tar Brian emot med öppna armar, dirigerar oss till drinkar och mat och jag känner inte igen någon annan som är där. Förutom Brians flickvän (och Nigel). Efter ett tag förstår jag att de flesta på julfesten är med i den kör som Eno passionerat har ägnat en så stor del av sin fritid med de sista åren. Den som han vägrar spela in, bara vill ska hitta det allra renaste musikaliska uttrycket och endast låta deras röster leva i samklang i stunden. Oftast sjunger de bara tillsammans, utan några åhörare, för att, well, det helt enkelt skänker dem glädje. Plötsligt ställer sig hela kören kring ett bord med texthäften, Eno i mitten som körledare (ibland med en akustisk gitarr), och de brister ut i Bill Withers Lean On Me. Det är så vackert att klockorna stannar. Det är som en filmscen mitt i ett juligt Notting Hill. De sjunger Sam Cookes Bring It On Home To Me, Down By The Riverside, Cotton Fields, King Of The Road (!) och, finast av dem alla, Yazoos Only You. Ingen sjunger högre och med mer inlevelse än Eno själv. Han ser alldeles lycklig ut, knäpper med fingrarna, svänger på höfterna och bara ler. Det är så prestigelöst, så oemotståndligt i sin avskalade enkelhet. Vi är högst 30-35 personer som tar del av detta och som inte ingår i kören. Men till slut sjunger hela julfesten. Det går inte att värja sig. Man bara stämmer in så gott man kan. Elsa är tårögd. Jag med. Och så inser jag samtidigt att det här är första (och sannolikt också sista) gången jag får höra Eno sjunga live. Det är faktiskt en alldeles magisk stund. Både årets finaste konsert och en afton som redan har räddat den här förbannade julen. Nu kan vad som helst hända. När vi lämnar festen har värden bytt roll och står dansar framför sin laptop medan han väljer discoklassiker. Chic, Diana Ross, McFadden & Whitehead….

Tack, Brian. Det blev ändå en fin jul.