Way Out Est (dag 3).

GÖTEBORG/WAY OUT WEST Bilden föreställer Stanhope Road i Sheffield. Där växte Jarvis Cocker upp, just där, en trappa upp i ett av de där husen, utspelar sig Pulps Babies. Det tror jag framgår redan i sångens första eller andra rad. På väg från pressområdet till Pulps konsert var det flera personer i min egen ålder som talade om ”vilken nostalgitripp detta skulle bli”, jag hade aldrig riktigt tänkt tanken. Mest bara sett fram emot att se och höra Jarvis Cocker, hans kroniskt sprattliga motorik,  hårda Sheffield g:n och fuktskadat nordengelska monologer mellan sångerna. Jag lyssnar ju på honom på BBC6 Music, där han gör kanske världens bästa radioprogram varje söndag, så i min värld förblir han bara en ständigt närvarande gestalt som jag tycker är toppen. Men någonstans i dag, och jag tror det var just när Babies började, så blev det ändå just det man inte ”vill” att det ska bli. Nostalgi. Men så blev det. Jag mindes hur vi såg dem på  – hette det? – Tantogården. Vi kan inte ha varit fler än 100 personer, förmodligen färre, som hade trängt in oss i den där kaffestugan i Tanto på Södermalm. När det här nu var? 1994? 1993? Var det vi på tidningen Pop som faktiskt arrangerade spelningen? Jag minns inte längre men jag tror det. Har ett vagt minne av att jag spelade skivor i solen på uteserveringen strax innan. Men vet du vad? Det är okej. Alltså ett sådant där: jamen, låt det vara en smula nostalgiskt då. Det gör ingenting. Livet behöver inte utspela sig på en spjutspets av Shlohmo, det nyuppgrävda Black Goddess-soundtracket och den där Jacques Greene-remixen 24/7. Det räcker faktiskt med ungefär 18/7.  Ibland måste man tillåta sig att ta ett steg bakåt, eller i alla fall i sidleds och låta axlarna slappna av, för att kunna gå vidare. I rocken såsom i livet. När allt utspelar sig i övermorgon förlorar vi en viktig bit av nuet. Den här Pulp-spelningen kändes som just en sådan bit. En djup andningsövning. Blunda. Andas. Ja, Andres, du kan texten till nästan varenda en av de här sångerna utantill. Det finns en anledning till det. Och Jarvis behandlade det mästerligt som just en sådan stund.

Årets Way Out West är den första svenska rockfestival jag har besökt på sju eller åtta år. Alla som jag träffade och pratade med var så himla snälla och fina. Nej, på riktigt, ni var verkligen det. Tack. Men jag går hem nu och hoppar över Ikonika. I alla fall just ikväll.