Andres Lokko

Andres Lokko

Andres Lokko

Den hätska debatt om tidskriften Arena som småstormar på,
framförallt, Aftonbladets kultursidor är fascinerande: i synnerhet de inlägg
som anser sig attackera Arena från vänsteryttern. Men mest får det mig att
tänka på en intervju jag gjorde med den ursocialistiske protestsångaren Billy
Bragg för några år sedan. Han hade just gett ut sin utmärkta bok, The
Progressive Patriot, som utspelar sig i ett nytt Storbritannien där British
National Party just har gjort sitt starkaste lokalval någonsin i Braggs uppväxtort
Barking, strax öster om London. Hans resonemang kring vad modern
vänsterideologi innebär för honom personligen i dag framstår som en oerhört
nykter och verklighetsförankrad appendix till de senaste veckornas vilt
gestikulerande gastande och de ofta slarviga slagen under bältet (intervjun följer under fotot av Billy Bragg, Ken Livingstone, Neil Kinnock och en medlem i The Style Council från lanseringen av Red Wedge-turnén för att locka unga britter att rösta på Labour):

Kräver politisk musik en annorlunda vokabulär i dag?

– Det språk jag använde för tjugo år sedan, som tog
avstamp i Marx och Orwell, måste formuleras om för att ha en effekt även om ämnena
och drömmarna är oförändrade. Vad jag måste fråga mig är hur och var jag passar
in i den nya politiska klimatet där det varken riktigt handlar om parti- eller
blocktillhörighet.

För att du behöver en ”fiende”?

– Kanske inte att jag behöver en, men jag vill nog ha en.
Och jag har insett att fienden med stort f inte nödvändigtvis är kapitalist,
konservativ eller ens rasist – den riktiga fienden är cynismen. Och cynismen är
fundamentet som dessa uttryck vilar på.

– Det handlar om att man måste fortsätta våga tro. På tron
om solidaritet och tron på vår egen möjlighet att engagera oss. Jag vet att du
kan säga att jag inte längre talar om socialism, utan i stället talar om en
tro, en tillit, och att jag alltså har mjuknat. Eller så kan du välja att se
det ur mitt perspektiv och hålla med om att socialismen inte längre är ett självändamål.

Jag skulle vilja säga att det är det.

– Men istället för att ta i och säga ”vi hatar de där
rasisterna där borta”, ”vi hatar de konservativa i det hörnet” och ”kapitalisterna
här inne” så vill jag hitta punkten i oss alla som driver oss till cynism. Det är
så jävla enkelt att bara tänka ”allting är helt kört, varför ska jag ens bry
mig, skit i det, alla politiker är lika värdelösa”.

– Det är de inte. Det finns goda människor som vill uppnå
positiva saker i alla partier. Men kapitalismen uppmanar oss att vara cyniska,
den utnyttjar den minsta gemensamma nämnaren i just det här syftet.
Konservatismen lever helt och hållet på cynismen i att inte ens vilja förändra
något. Rasister exploaterar cynismen och trycker ner flygblad i din brevlåda
med rubriken Hata din pakistanska granne. Genom att göra cynismen till min
ilskas måltavla gör jag ett mycket bättre och viktigare jobb.

Och kämpar också mot din egen cynism?

– Absolut. Dagligen. Jag predikar inte för de redan övertygade
utan för en publik som måste lära sig att engagera sig och, ja, jag måste övertala
mig själv om att det är värt det varenda morgon vid badrumsspegeln.

– Under en konsert kan jag sjunga There´s power in the
Union och hela publiken knyter nävarna i luften och vrålar med i varje rad men
det är vad de och jag gör när vi lämnar konsertlokalen som är det viktigas. För
i slutändan kommer givetvis inte den här konserten i sig att förändra någonting,
det enda som kan förändra något är vad publiken gör tillsammans i vardagen. Jag
är bara en trubadur som sjunger om vad jag ser, vad jag tycker är fel och orättvist
och så försöker jag artikulera det så sanningsenligt jag kan.

Tron på medmänsklighet och empati – inte på ideologiska
teorier – är en väldigt verklighetsförankrad respons till en värld som har
rusat iväg.

– Gruvarbetarstrejken i 80-talets början och thatcherismen
krävde ett hårdare språk. Det politiska debattklimatet i dag befinner sig i en
gråzon med helt andra ramar och regelverk. Det var därför jag skrev The
progressive patriot i bokform och inte som en skiva. Tro mig, ingen vill höra
mig sjunga den kapitel för kapitel. Jag tycker inte om att skriva om
patriotism, men vill jag argumentera mot rasism måste jag ta mig ta mig bakom
fiendelinjerna.

Vi är mitt i en post-ideologisk era. Även Sverige
befinner sig ju den traditionella vänstern, precis som i England, snarare till
höger om mitten.

– Och de bär varandras kläder, stjäl och korsbefruktar
varandras idéer. Till och med klimatförändringar och globaliseringsfrågor ses i
ideologiska termer – ”för att kunna uppnå en rättvis global ekonomi måste vi
avskaffa det kapitalistiska systemet”. Jag tror inte ens på det. Kapitalismen
har utvecklats så starkt att det är den modellen vi måste leva med.

Så vad betyder socialism då?

– Att definiera vad socialism är nu är svårt. Det är en
enorm utmaning eftersom vi också lever i en tid då vi kan förespråka för en
socialism som inte längre står i skuggan av totalitarism. Det kalla kriget är över.

– Jag ser givetvis fortfarande mig själv som socialist och
jag gör det för att jag tror att individen är den viktigaste aspekten av samhället.
Ja, precis som i det kapitalistiska systemet. Men – och detta men är viktigt –
socialismen ser att individen endast kan uppnå sin fulla potential med hjälp av
gratis sjukvård och utbildning, överkomliga hyror och en dräglig pension.
Individens frihet kan bara uppnås med kollektivets hjälp – det är för mig själva
definitionen av modern europeisk socialism.

Och hur uppnår vi den?

– Aggressiva skatter är det bästa sättet att lösa detta,
men när du väl har betalat din skatt och tagit ditt ansvar för alla andra
kommer ingen att lägga sig i vad du gör med det som blir över. Är det verkligen
socialism? Du, jag skiter i vad det är! Det är ett sådant samhälle jag vill
leva i. Vi har sett det amerikanska alternativet och ingen vill ha det. Inte
ens Kanada.

– En socialistisk evolution är vad jag drömmer om i
praktiken. För att komma så nära ett rättvist samhälle som möjligt. Där alla
ges samma förutsättningar oavsett vad dina föräldrar gör. Om vi inte försöker kämpa
för det kommer bara de allra rikaste och starkaste att höras och synas. Det här
är inte tankar som kommer att få folk att kasta sig upp på barrikaderna och
storma palatsen, men det är idéer som borde – måste! – vinna val. För jag vill
kunna se resultaten, inte bara drömma om dem.

Som en liten bonusuppdatering till senvintern 2010 kan du läsa
om Braggs dagsaktuella – shall we say – marknadsanpassade handlingar med hans egna ord här.

Fler bloggar