Feministiskt initiativ (del 1).

STOCKHOLM I tisdags skrev jag den här kolumnen. Jag tyckte själv att det var en ganska viktig text – eller i alla fall ett riktigt viktigt ämne – men det är en stressig tid på året för en kulturjournalist och jag hann inte läsa alla de mail och reaktioner jag hade fått om krönikan i fråga förrän i morse. De var väldigt, väldigt många. Det tog mer en halv dag att vada igenom dem. De flesta svarade jag på i mer eller mindre trevlig ton. Andra kändes helt meningslösa att ens läsa till slut eller befatta sig vidare med. ”Knasboll central”, som vi brukar kalla den mail-genren här i gränslandet mellan Solna och Birkastan.

Men det fascinerande är hur något återupprepas varje gång jag skriver något negativt om SD, Bert Karlssons historierevisionism eller ”invandringskritik”: de reaktioner jag får mailledes är till 65% extremt negativa, till och med aggressiva, och just de är alltid, alltid – ALLTID! – skrivna av män. De resterande 35%en är extremt positiva och så gott som uteslutande författade av kvinnor.

Varje gång.