Annons

Andres Lokko

Andres Lokko

Andres Lokko

Jag ser ju redan på titeln att jag inte borde lyssna. Inte i min sits. Inte än i alla fall. Borde hålla mig borta från det här till varje pris. Det vet jag ju.

Men när Mauro Scocco döper sitt kommande album till Musik för nyskilda? Hur gör man då? Jag fick det i min inkorg i morse. Och jag var duktig, väldigt duktig. Lät bli att ladda ned filen i flera timmar. Men sedan kunde jag inte undvika den. Tro mig, jag försökte. Men, jag menar, hur låter man bli att lyssna på varenda textrad, varje frasering? Och, säg mig, hur mycket tycker man inte om en till synes så enkel titel som Jag saknar oss?

Så fin, så självklar, så hemsk.

”De där två på bilden, vart tog de vägen? Hur kunde de gå vilse?”

Just innan min egen bröllopsfest i Stockholm i början av september gick jag ner till  7-11, den där mellan Dramaten och Riche, för att köpa en dosa snus. Där sprang jag, förstås, in i Mauro. Precis som man ska just vid den jourbutikskedjan. Vi pratade en stund, han sade att min kostym var fin, jag bjöd in honom för en drink efter vår middag.

Mauro tonsatte en av mitt livs värsta somrar med balladen Tack på Dr Space Dagbok. Herregud vad omöjligt det var att sluta spela den. Det var något i den, något i den om deras frukostar tillsammans i en, tror jag, ad-libbad rad just i slutet, som jag aldrig blev av med. Med sin exakthet väckte den ögonblickligen all sorg till liv med sin vardagliga uppriktighet. Har nog fortfarande inte riktigt blivit av med den. Vare sig sången eller just den sorgen. En sorg som, för en enda gångs skull i mitt liv, var självförvållad.

Nästan två decennier senare känns det som om det är uppföljaren jag lyssnar på. Likt den där fortsättningen på The Last Picture Show som var både just vad man ville ha, alltid hade hoppats på och samtidigt visste att man kanske inte skulle må så bra av att se.

Du kunde ha gett ut ett album som heter Musik för nyskilda precis när som helst och jag hade älskat dig för evigt för den så fulländat scoccoska titeln. Men var du tvungen att göra det precis just nu?

Fan för dig, Mauro, fan för dig och din utomordentliga timing.

Andres Lokko på Twitter

Andres Lokko
Andres Lokko
YouTube Preview Image YouTube Preview Image YouTube Preview Image

 

Andres Lokko
YouTube Preview Image YouTube Preview Image YouTube Preview Image

Ingen, inte Sam Dees själv och nästan inte ens Rozetta Johnson, sjöng Sam Dees som Loleatta Holloway. Come to think of it, inte heller Paul Weller sjöng Weller som Loleatta Holloway:

YouTube Preview Image
Andres Lokko

På söndag ska vi tala betydligt närmare om min nya musikaliska favoritgenre men tills dess kan ni kanske vara så vänliga och förbereda er och läsa på? Den obligatoriska kurslitteraturen lyssnar du på här . Och, ja, det blir muntligt förhör efteråt.

Andres Lokko
YouTube Preview Image YouTube Preview Image
Andres Lokko

GÖTEBORG  Jo Shapcott, Gold Panda, Simon Armitage, British Sea Power, Alan Hollinghurst, My Morning Jacket, Caribou, Linton Kwesi Johnson och The Leisure Society (och Janne lär ingen naturkatastrof kunna hålla borta från Lloyd Cole) på samma vuxet tillbakalutade och lätt intellektuellt anstrukna festival i all ära men det främsta – eller, ärligt talat, det enda och sanna – skälet att vi måste åka till årets Latitude på Suffolk-kusten i mitten av juli är förstås – och kanske är affischen här ovanför för liten för att det ska synas – ett livesamtal mellan The Trips Steve Coogan och Rob Brydon. Abstinens, saknad och fulländade komedikreationer kan få en del av oss att resa väldigt, väldigt långt för, well, ganska så lite.

Andres Lokko

GÖTEBORG Vid frukostbordet dör jag en smula av Crystal Stilts nya album In Love With Oblivion, älskar insikten att jag (förstås) faktiskt kan lyssna på Lauren Lavernes förmiddagsprogram på BBCs 6music (något som ter sig alldeles självklart för er som har varit här hela tiden men som – det är lätt att glömma – inte var möjligt när jag för fem och ett halvt år sedan flyttade till London), drabbas av de inledande sidorna av Siri Husvedts The Summer Without Men och, givetvis, måste försöka tvinga dig att läsa Gary Younges senaste oumbärliga kolumn.

Andres Lokko

Going Home Alone

Vilken fruktansvärt vacker liten ballad den här duetten mellan Robin Pecknold (från Fleet Foxes) och Ed Drosté (från Grizzly Bear) är ändå.

Andres Lokko

Det är verkligen den första riktiga vårdagen idag. I alla fall den första då jag tar med tidningarna och en chai latte ut i trädgården och kisar rakt in i solen.

Jag har inte skrivit till er så ofta som jag borde på sistone. Skälet är enkelt: det händer lite för mycket i mitt liv just nu. Men rocken upphör inte för det. Den har ibland förmågan att hålla även en bruten näsa en liten bit över vattenytan.

YouTube Preview Image