Annons

Andres Lokko

Andres Lokko

Andres Lokko

En fullständigt genial mix av Ariel Pink.

Nästan lite för skräddarsydd för en sådan här högst ovanlig London-kväll då solen aldrig går ner och det är 33 grader ute i trädgården, man helst vill låtsas att det inte alls är måndag och promenera upp till El Camino på Portobello Road. Hm, vi kanske gör just så i alla fall.

Dagens bästa text stod för övrigt än en gång min favorit Gary Younge för.

Ser väldigt mycket fram emot hans bok som publiceras den 3 juni.

Andres Lokko på Twitter

Andres Lokko

Och så plötsligt helt från vänster, utan någon som helt förvarning, så dyker det bara upp en nästan skamlöst och sentimentalt orkestrerad R Kelly-ballad av den allra äldsta skolan. Aaah, bliss.

Andres Lokko

Cocktails!

För i helvete Andreas… Cocktails! Du ska ju bli
kulturattaché, har du glömt det?!

/HS

Schyffert, 2010-05-20 19:31:35

Henrik min vän,

svenska kulturattachéer, utnämnda eller ej, borde alltid prioritera just konserter med The Radio Dept på Bush Hall framför cocktails i ambassadmiljöer. Det är ju liksom det som bara måste vara hela tanken.

För övrigt var The Radio Dept alldeles bedårande.

xA

Andres Lokko

Cocktails hemma hos svenska ambassadören eller The Radio Dept på Bush Hall? Cocktails hemma hos svenska ambassadören eller The Radio Dept på Bush Hall?

Cocktails hemma hos svenska ambassadören eller The Radio Dept på Bush Hall?

Decisions, decisions…

Andres Lokko

Andres Lokko

Det finns lite för många playlists och mixtejper som är nästan identiska där ute just nu. Alla fyllda av den halvsenaste eller nyläckta undervattenspopen och en och annan godkänd doowopballad eller Rah Band-klassiker thrown in för att, ja, de måste ju vara med.

Det är just denna indievärldens för ögonblicket fascinerande likriktning i övrigt som gjorde mig så glad när jag i morse åt frukost till försommarens bästa mixtape signerad Paw Tracks-relaterade Dent May som lades ut på Friendship Bracelet häromdagen.

Andres Lokko

Som ett (första) litet komplement till förra söndagens krönika om det ständigt växande dad’s style-fenomenet har min favorit Nigel Cabourn lagt upp en liten bukett med plagg ur sin enorma samling av arkivmode hos Oki-Ni.

Gillar speciellt hur mycket just det här lilla urvalet påminner om Teardrop Explodes och Echo & The Bunnymens film Shine so hard.

Andres Lokko

I går kväll hamnade vi i vår vän Marks studio där Lisa skulle lägga sång på en kommande Concretes-ballad.

Hans mixerbord – samt en mängd accessoarer och inredningsdetaljer – tillhörde ursprungligen den tyske producenten Conny Plank som Mark har lyckats köpa av Connys son (syftningsfelshumor om man så önskar).

Så Kraftwerks och, bokstavligen, krautrockens vagga är numera gömd i två små rum på en stökig bakgård i Londons Queen’s Park.

Du kan ta del av alla tekniska detaljstudier på Lisas fina blogg.

Andres Lokko
Andres Lokko

Jag har legat nedbäddad med en fruktansvärd förkylning och när jag inte har hostat upp vad jag tror är bollar av fuktiga höstlov har jag läst Simon Armitages väldigt underhållande inre monologer i Seeing stars, börjat fingra på min vän Per Hagmans nya roman Vänner för livet och bara lyssnat på Teenage Fanclubs nya album Shadows. Om och om igen. De är ju så fantastiska och blir – till skillnad från precis alla andra (manliga) rockband – bara sprödare, krispigare, femininare och mjukare för varje skiva de gör. Allt längre och längre från den så överskattade Bandwagonesque, vilket Fannies själva underströk så fint när de inte spelade en enda låt från den när jag såg dem på i Camden Town i lördags.

Nu ska jag alldeles strax vika ihop mitt poll card i innerfickan av min gamla lokförarjacka och försöka ta mig tre kvarter bort till vallokalen i Colville Primary School och rösta med hjärtat i lokalvalet för The Borough of Kensington and Chelsea. Ja, rösta med hjärtat är vad jag ska göra.

Under tiden lämnar jag er med en objektivt rangordnad lista över Teenage Fanclubs fyra mest omistliga album någonsin:

1. Grand Prix

2. Shadows

3. Man-made

4. Songs from Northern Britain