Annons

Andres Lokko

Andres Lokko

Andres Lokko

De filmade ögonblicken från inspelningarna av Ocean Pacific Blue och Bamboo i BBC4s dokumentär om Dennis Wilson var faktiskt oslagbar rock’n’roll-televison. Må någon med makt se till att – om du inte vet hur man tjuvkopplar in sig på BBCs iPlayer – SVTs fortfarande så förbisedda Kunskapskanalen utvecklas till en karbonkopia av – och distributionskanal för – just BBC4. För var det inte det som var ambitionen?

Andres Lokko på Twitter

Andres Lokko
Andres Lokko

En av verserna i Tracey Thorns lika sorgliga som ljuvliga Oh, The Divorces! (scrolla ned för länk i ett tidigare inlägg, jo, gör det, det är är verkligen värt det, jag lovar) går så här:

”Oh Jens, oh Jens
Your songs seem to look through a different lens
You’re still so young
Love ends just as easy as it’s begun”

Jag hade undrat i en vecka exakt vad det var hon sjöng tills jag får en länk till Jens Lekmans hemsida där han, inte bara citerar texten i fråga utan också skriver:

I feel like every song, every word I’ve written since I first
heard this song has been an attempt to shake it off. But the problem is
that she’s right. I’ve never heard anyone prove the impossibility of
eternal love like Tracey.

Är det inte fint så säg?

Andres Lokko



What brand of moustache wax
are you

using at present?

No wax at the moment as I can’t
find any

Clubman’s. I could probably
find it online but

there seems to be something not
quite right

about buying moustache wax off
a computer.

You should track it down from
some obscure

chemist. I used to go to a
chemist off Jermyn

Street where they used to sell
it but it closed.

Do they still make it?

Yeah, they’ve been going since
1810 and

they’re still going strong. The
chemist used to

have a neutral coloured one
which was what

I used. They used to have a
whole selection

to match every hair colour you
could imagine.

I’ve tried other brands but
it’s just not the

same. Nowadays I rely on coffee
froth and

food detritus to get the
necessary stiffness.

Andrew Weatherall’s London
Belongs To Me show

can be heard on: redbullmusicacademy.com

Denna oumbärliga information för den moderna mannen kommer från
Andrew Weatherall i en intervju gjord av Jeff Barrett i dagens nummer av
utmärkta gratistidningen The Daily Note.

Andres Lokko

Än en gång så bleknar alla nu levande artisters och poeters
tafatta texter.

När Tracey Thorn döper en sång till Oh, the divorces! – ja,
med ett utropstecken – så märker jag hur jag glömmer bort att andas för att inte missa ett enda ord, en enda fras, kommatering eller formulering om ”afternoon
handovers by the swings”.

Jag är inte ensam om det. På sin Myspace-blogg känner sig
Tracey själv manad att skriva de här raderna till oss som alltid blir för
personligt gripna av hennes lyrik:

I feel I have misled you, and I am moved by the many
messages of concern and sympathy you have sent me, to just set the record
straight – when I said there are songs about middle-aged divorce, no, I wasn’t
referring to my own. The last couple of years have seen so many of my close
friends and family heading for the divorce courts that I couldn’t help but
write about it (sorry, that is one of the perils of being friends with a
songwriter). The truth is that not only have I not got divorced this year, I
have in fact got married. Yes, you do know who to. A twenty seven year
engagement may seem cautious to some of you, but I think in these uncertain
times, it is as well to be sure of someone before you make any rash
commitments.

So stop worrying, the divorce bit isn’t about me. Sadly, the
middle-aged bit is.

All popmusik borde handla om bodelning och delad vårdnad.

Andres Lokko

High Places Vs Mankind, George Smallwood, den här fulländade Yeasayer-tolkningen och T+++ får ackompanjera mitt oerhört försenade manusskrivande till den roast av min vän och kollega Johan Rheborg som jag i ett svagt ögonblick tackade ja till att medverka i.

Och dagen efter, på onsdag kväll, hade jag ju förstås allra helst varit här men jag måste säga att mitt alternativ verkar ganska intressant och trevligt.

Om du råkar vara i Stockholm, kom förbi och säg hej.

Andres Lokko

Först på Heathrow Express, lite senare i Terminal 3s makalöst torftiga bar och på planet till Stockholm i går kväll hann jag börja läsa i kapp förra helgens brittisk kulturbilagor, de nya numrena av modetidningarna Love (kortrecension: djupt ointressant och förvånansvärt ful) och Pop (kortecension: överraskande sympatisk, i synnerhet kanske just i jämförelse med Love), The Economists optmistiska ”Broken Britain”-analys, marsnumret av numera alltid lika glimrande Sight & Sound och Caledonia Dreaming-reportaget i The Wire.

Men den starkaste läsningen i den ganska digra högen var tveklöst Mark Lawsons pampiga elegi över den amerikanska efterkrigslitteraturens mästare och mästarinnor.

Och i dag blir artikeln radio. Lyssna live exakt nu, torsdag klockan 12.30, eller så letar du upp programmet i efterhand. Bara du lyssnar.

Andres Lokko

Aftonbladets Axel Liffner-stipendium utdelas årligen till en
kulturjournalist ”som i sin verksamhet kombinerar djup kunskap om konst
och kultur med ett lyhört sinne för kulturjournalistikens språk och
uttrycksmedel”.

Inget konstigt med. Förutom att juryn i år har beslutat att ge det här priset till mig. Och jag kan faktiskt inte undanhålla er deras motivering:

Andres Lokko har gett oss en kulturhistoria kantad av
rasmotsättningar och klasskonflikter som tidigare inte berättats på
svenska.

Han är en pionjär som visat att populärkultur kan vara något annat
än nöjesbevakning. En introduktör som oupphörligen gräver fram nya
konstnärskap samtidigt som han är en skoningslös kritiker mot det
etablerade.

Hans brittiska humor, amerikanska sentimentalitet och oefterhärmliga
stilkänsla har gjort Andres Lokko till en skribent det är omöjligt att
inte referera till när man ska förstå och förklara de senaste
decenniernas svenska kulturjournalistik.


Så, snälla, ha lite överseende med att jag är en smula mallig, rörd och stolt i dag.

Andres Lokko

Londons vackraste varuhus Liberty har just tagit fram ett nytt mönster baserat på Edwyn Collins magiska teckningar av fåglar. Det kan vara det finaste jag har sett.

Andres Lokko

Det slog mig inte förrän sent i går kväll.

Sista flighten till Stockholm var en timme försenad och jag satt
i den högljutt usla franska restaurangen i ett hörn av Terminal 3 när de
plötsligt spelade The whole town’s laughing at me med Teddy Pendergrass.

Jag skrev ingenting om hans bortgång för några veckor sedan.
Jag tror att jag försökte hålla det på avstånd, bara en liten bit bort. Både hans
död, vad han en gång betydde och just vilka bilder och minnen den här balladen målade upp.

Ville liksom inte behöva gå ner för den stigen och möta de
demonerna en gång till.

Mer än någon annan så var det Teddy Pendergrass röst som tonsatte den mörka sommaren 1991.

Denna den hemskaste av somrar.

Det var säkert en alldeles vanlig sommar för alla andra. En
sommar med samma getingar i samma saftglas som sommaren dessförinnan eller den
därpå.

Varje natt satt jag på en liten balkong på Alströmergatan,
kedjerökte och stirrade rakt in i grannhusets gråvita betongvägg. Den som nästan helt
saknade fönster.

Och så spelade jag samma sång. Om och om igen.

The whole town’s laughing at me med Teddy Pendergrass.

Jag har knappt kunnat lyssna på den sedan dess.

När mitt hjärta sakta hade läkt knöt jag ett sidenband kring Pendergrass röst och, likt ett gulnat kärleksbrev, lade jag den försiktigt i en sammetsklädd
ask. Jag låste den och gömde den allra längst in i en garderob. Sedan slängde
jag nyckeln.

Nu ligger asken med den där rösten i långt nere i en flyttkartong i ett Shurgardförråd ett kvarter väster om Latimer Roads tunnelbanestation.

I går natt, när jag hörde den på en flygplats som sakta började släckas ned, slog hans ballad, hans ord, mig
i huvudet och hjärtat som en hammare.

Och på Twitter grät även Tracey Thorn och mindes hur hon
dansade tryckare till just den sången.

Det är passande på så många sätt att jag inte ens vet var
jag ska börja.

The whole town’s laughing at me,

Silly fool, how’d you lose such a good friend,

The whole town’s laughing at me,

Silly fool, how’d you lose such a good friend,

The whole town’s laughing at me,

Silly fool, how’d you lose such a good friend.