Avslutets och nystartens festhögtid

”Hvad är det för ett lefwerne, ther intet win är”, undrade kyrkoherde Deckberg retoriskt år 1755. Citatet inleder dagens streckare, där Katarina Nordli skriver om försöken att framställa vin av svenska bär under 1700-talet.

Nyårsfirandet går ju ofta i svirandets tecken – med skumpa som kronan på verket. Mousserande vin som mousserande vin, kan man tycka, men bara det som framställts i området Champagne får som bekant kallas just champagne. För ett par år sedan skrev Erik Alexandersson om växtplatsens inflytande på vinets smak, där det centrala begreppet terroir kan betyda allt ifrån region ner till enskild vingård eller rentav sluttning:

”Till exempel kan man på många ställen läsa att Champagnes kalkrika jordar ger upphov till dryckens ibland tydliga mineralton. En populär förklaring är att detta sker genom att rötterna tar upp smakämnen, i fallet Champagne skulle det kunna vara kalcium utsöndrat från områdets kritjordar. Detta är kanske en tilltalande tanke, men vetenskapliga belägg saknas. Tillgången på kalcium påverkar visserligen växten – både brist och överskott inverkar negativt på växtens ämnesomsättning – men att det skulle ge något avtryck i vinets smak finns inga bevis för. Detsamma gäller upptaget av andra mineraler. Sanningen är att man vet väldigt lite om vad som påverkar vinets smak och vilken effekt växtplatsen har.”

* ”Grumligt vinbegrepp vinner mark”

Även andra rusdrycker – som öl, gin, whisky och absint – har varit föremål för streckarbelysning, liksom mer allmänt lasternas och de kulinariska utsvävningarnas historia – de som vi gärna i karnevalisk anda bejakar just på nyårsaftonen, inför nystartens och nyårslöftenas gråare vardag:

* ”Kryddorna satte piff på medeltiden”

* ”En jagstärkande drog från Lyckliga Arabien”

* ”Ruset bor granne med långtråkigheten”

* ”Ett skepp kom lastat med laster”

* ”Sprit till salu men folkhälsan borta ur fokus”

Med kalenderns kraft gör årsskiftet oss samtidigt medvetna om tidens gång:

* ”Nytt år – men varför just nu?”

* ”Evig kamp om makten över tiden”

* ”När kalendern blev ett vapen mot religion”

* ”Kalenderns dagar är inte räknande”

* ”De sju dagarnas segertåg över världen”

* ”Fransk tid har gått i takt under 200 år”

* ”Varje epok har sin upplevelse av tid”

I en understreckare den 2 januari 1942 – under pågående världskrig och bara ett par år innan han skärskådade ondskan i romanen ”Dvärgen” – skrev Pär Lagerkvist om nyårets kvalfyllda ambivalens:

”Det nya året börjar inte en sommarnatt när ljuset härskar, då solen dansar av glädje över sin allmakt. Inte när livet står som segrare och allt är överflöd och trygghet. Det börjar i mörkrets tid, en midnattstimma då mörkret och kölden ruvar över döda marker.”

Var så god: ”Årsskiftet” av Pär Lagerkvist.

Med dessa rader låter jag samtidigt den här bloggen gå i ide över vintermånaderna. Fram till och med slutet av mars ska jag nämligen tillfälligt hoppa in som litteraturredaktör, medan Kaj Schueler är tjänstledig. Streckarredaktör är under samma tid Eva Bäckstedt.

Gott nytt år!
Ludvig

[Foto: Fyrverkerier över Gamla stan i Stockholm vid förra årsskiftet, Maja Suslin/Scanpix]