Finlands krig har lämnat svårläkta sår

Finland och Sverige må en gång för inte allt för länge sedan ha varit ett och samma land – vilket vi under detta märkesår till minne av splittringen år 1809 har blivit påminda om – men för alla likheter som nationerna fortfarande uppvisar finns minst lika märkbara skillnader. Alla generaliseringar har sina undantag, fallgropar och problem, men kanske kunde man ändå tala om olika kulturella temperament, till stor del säkert betingade av Finlands och Sveriges olikartade öden efter 1809.

Den viktigaste historiska vattendelaren är nog erfarenheten av krig, med allt vad det innebär av såväl personlig som gemensam utsatthet, fasa och sorg, och de själsliga och samhälleliga sår som dröjer sig kvar över generationer (vilket förresten den finlandssvenske författaren Mårten Westö vittnar om i en betraktelse i dagens tidning). Sverige har ju under de senaste 200 åren varit i princip helt förskonat från väpnade konflikter (så till den grad att det finns de som talar om Sverige som ”fredsskadat”), medan minnet av de båda världskrigens tre ödesmättade bataljer fortfarande är högst levande i Finland.

Det började bara några veckor efter självständigheten den 6 december 1917. Revolutionen i Ryssland smittade under våren 1918 av sig på den purunga nationen: ”de röda” (socialister med visst stöd från Ryssland) försökte åstadkomma revolution, men kvästes småningom av ”de vita” (borgerliga med visst stöd från Tyskland). Det smärtsamma inbördeskriget (”klasskriget” enligt röd terminologi, ”frihetskriget” enligt de vita) och dess övervåld är fortfarande ett känsligt ämne, vilket man även så sent som i fjol kunde utläsa av kommentarerna till understreckaren ”De vita tog svart hämnd på de röda”.

När stridigheterna lagt sig besökte den svenske historikern Nils Ahnlund Helsingfors, och rapporterade om stämningsläget och framtidens osäkerhet i en understreckare i SvD den 24 oktober 1919:

”Så länge sovjet regerar i Ryssland kan själva fröet till ett nytt rött äventyr i Finland nog icke sägas vara tillfullo förkvävt, om nämligen de förutsättningar åvägabringas, som den finska socialdemokratien ställer som sina villkor.”

* ”Helsingfors just nu”

Läget stabiliserades dock ganska snart, och Finland fick tid att slicka sina sår.

Men bara 20 år senare var det åter dags att dra vapen; häromdagen högtidlighölls 70-årsminnet av vinterkrigets utbrott den 30 november 1939. Eftersom Finland till skillnad från de baltiska staterna inte böjde sig för Stalins begäran om att för Leningrads försvar frivilligt upplåta sitt territorium, inledde Sovjet ett anfallskrig för att med våld ockupera landet. Under 105 dagar av rekordsträng vinter lyckades emellertid den numerärt totalt underlägsna finländska armén hålla vägen till Helsingfors stängd. Mer om detta kan man läsa exempelvis i understreckaren ”Vinterkriget – när Finlands sak var vår” – samt i den finländske diplomaten Max Jakobsons dubbelstreckare från 1980 om vinterkrigets bakgrund och fortsatta betydelse: ”Den klassiska legenden” respektive ”Vad tänkte Kreml?”.

Medan kriget pågick informerade SvD:s krigskorrespondent Astrid Ljungström, i understreckare som ”Frontstaden Viborg” (2/2 1940) och ”Resa i Finland” (2/3 1940), om livet och undantagstillståndet i det krigsdrabbade Finland. Också författaren Sten Selander besökte fronten och beskrev sina intryck i en serie understreckare, däribland ”Granateld” (9/2 1940):

”…jag hör den sårades okroppsliga röst, som aldrig ska tystna inom mig: Pojkar, pojkar, gå inte från mig! Och den stämman blir det sårade, blödande Finlands, som ropar till världen att vi inte får överge vår broder i hans nöd.”

Strax innan freden i Moskva bidrog författaren Frans G Bengtsson med en patosfylld understreckare, indignerad över den svenska neutraliteten:

”En person som bleve sittande som tankfull åskådare till ett utanför hans fönster pågående mord på en granne och anförvant skulle därmed avslöja sig såsom hörande till mänsklighetens värsta drägg, såsom någonting ungefär likvärdigt med mördaren själv”

* ”Att vara neutral” (20/3 1940)

Bara något år efter freden, som tvingade Finland att avstå en stor del av Karelen till Sovjet, hade världskriget tagit en ny och ännu farligare vändning. Finland kom i kläm mellan ryssarna och tyskarna, och såg ett offensivt samarbete med Hitler som den största chansen till överlevnad, vilket Bo Huldt skrivit om i understreckaren ”Anfall var Finlands enda val” (6/12 2006).

Huruvida denna oheliga allians de facto var det enda sättet att överleva är förstås omöjligt att i efterhand med bestämdhet veta, och är fortfarande en het tvistefråga bland historiker. Mer om offensiven som småningom förvandlades till ett nytt försvarskrig kan man förslagsvis läsa i streckaren ”Männen som stoppade Sovjet” (13/7 2004).

Under det pågående fortsättningskriget kunde man på streckarplats bland annat ta del av Olof Lagercrantz skildring av ett alltmer utmattat Finland:

”Finland i augusti 1943 är inte ett slaget land. Det tragiska nödtvånget i dess öde inses av alla. Det finns intet skäl till självanklagelser. Men trots vissheten om att man ej kunnat handla annorlunda än man gjort och trots en fosterlandskärlek, vars intensitet och hängivenhet inte känner några gränser, är det övergivenhet och ensamhet som slår emot besökaren vart han än kommer.”

* ”Finland i augusti”

När utgången av andra världskriget började bli uppenbar gällde det för Finland att spela korten rätt för att inte förlora självständigheten efter de facto-alliansen med Tyskland. I dagens understreckare skriver Mats Bergquist om en ny bok av den finländske historieprofessorn Henrik Meinander som sammanfattar händelseutvecklingen i Finland 1944. Missa för övrigt inte Meinanders egen understreckare ”Finland och konsten att överleva i kläm mellan öst och väst” (6/2 2002).

Läs mer om Finlands säkerhetspolitik under 1900-talet:

* ”I första klass genom Finlands 1900-talshistoria”

* ”Sverige som förebild och skräckexempel”

Läs mer om den svenska alliansfriheten:

* ”Vår neutralitet skulle garantera Finlands frihet”

* ”Baltikum fick Sverige överge neutraliteten”

* ”Tyskmotståndet var så starkt det kunde vara”

* ”De mörka årens glömda politik”

* ”Palmes dubbelspel förblir en gåta”

* ”En ny sorts neutralitet kan vinna mark”

[Foto: finländska soldater i ett kulsprutenäste, 14/2 1940 / Scanpix]