100 år i civilisationskritikens tjänst – Claude Lévi-Strauss 1908-2009

I går kväll kom ett telegram med beskedet att den framstående franske strukturalisten och socialantropologen

Claude Lévi-Strauss (ej att förväxla med jeanspionjären Levi Strauss!)
gått ur tiden – om bara några veckor skulle han ha blivit 101 år gammal.

När han fyllde 100 – den 28 november 2008 – inledde idéhistorikern Christina
Schmidt (som året dessförinnan disputerat på en avhandling om Lévi-Strauss som
civilisationskritiker) sin understreckare om födelsedagsbarnet, ”På
jakt efter tänkandets villkor”,
med att berätta om ett besök hon gjort hos honom i hans hem i Paris 2006:

”Han
visade sig, trots sin höga ålder, ännu besitta den imponerande tankeskärpa som
han givit prov på i sina böcker. Den bild jag haft av en artig gentleman
bekräftades likaså. Oväntat var bara det varma, inåtvända leendet. Det var helt
motsatt hans texters strama och klassiska språk, som förmedlar kyla. Det
kontrasterade också mot den reserverade framtoning, som bland annat Simone de
Beauvoir vittnat om. Hon tog sin licentiatexamen samtidigt med Lévi-Strauss och
har berättat om det lustiga intryck han gjorde då han med död min höll sin
provföreläsning om passionernas vansinne.”

Schmidt beskrev Lévi-Strauss arbete som ”en kritik av den etnocentriska
föreställning som tar den västerländska historiska utvecklingen som förebild
för alla samhällen”, och menade att han fortfarande är aktuell, ”men
inte i första hand som strukturalist utan som en försoningens antropolog.”
Han gjorde banbrytande iakttagelser om betydelsen av våra myter och
berättelser, kring deras funktion i samhället och hur vi strukturerar vår tillvaro utgående
från denna typ av kategorier – och han visade på grundläggande problem i
jämförelser mellan föreställningar om den egna ”civiliserade”
kulturen och främmande, ”primitiva”.

Det första verket som översattes till svenska var ”Spillror av paradiset”, som
utgick från expeditioner i Brasilien. I SvD recenserades den av ingen mindre än
prins Wilhelm (30/10 1959):

”Det
har blivit något vida mer gediget än en reseskildring. Kanske karakteriseras
den bäst såsom en populärvetenskaplig återblick från hans hela verksamhet där
borta sedd mot bakgrunden av modärna forskningsresultat. /…/ Hans bok är
allvarlig och djuplodande – kanske en av de spekulativaste och mest upplysande
som någonsin skrivits om Brasilens urinvånare.”

Claude
Lévi-Strauss gjorde sig snart känd som en förgrundsgestalt för den så kallade
strukturalismen, som sökte de basala kategoriska system som bestämmer mänsklig
självförståelse och samvaro, och som ofta minifesterar sig i myter;
ursprungligen en lingvistisk metod som Lévi-Strauss lyft över till etnografin
och antropologin. Om denna skola skrev Jan Stolpe en introducerande
understreckare i februari 1968:

”I
andra hand kommer då strukturalism att bli namnet på något av en människosyn,
nästan en ideologi, som framkommit som konsekvens av att man tillämpat
strukturalistiska metoder på en rad sociala fenomen. Och det är i denna senare
betydelse som ordet kommit att tilldra sig så stor uppmärksamhet. I denna andra
betydelse kan strukturalismen dateras till 1949 – det år då Lévi-Strauss
publicerar sin första större undersökning, Les Structures élémentaires de la
parenté, en jättestor bok om familjerelationer och giftermålsbeteenden.”

* ”Lévi Strauss och myterna”

När
Lévi-Strauss senare vände blicken mot den egna västerländska kulturen, blev
även detta ämne för en streckare:

* ”Om konsten att se, lyssna och läsa”

Och så sent som för en vecka sedan recenserade Torgny Nordin en ny svensk bok om
Lévi-Strauss, Christer Lindbergs ”Samhället som tanke. Claude Lévi-Strauss
och den franska strukturalismen” – läs recensionen här.

[Foto:
AP]