Memento mori

I dag är det Alla helgons dag, inte att förväxla med Halloween, som det också är, eller med Allhelgonadagen, som infaller i morgon, eller med Alla själars dag, som också infaller i morgon (eller i övermorgon, beroende på var man befinner sig). Hur man än vänder och vrider på de olika traditionerna har denna helg kommit att bli en högtid förknippad med att tända ljus vid anhörigas gravar, att minnas de döda.

Detaljerna i de ritualer och sedvänjor som omgärdar vårt förhållningssätt till döden har genomgått många metamorfoser genom historien, men det ceremoniella behovet verkar beständigt – de äldsta arkeologiska lämningarna vittnar många gånger just om begravandets och förgänglighetens centrala betydelse och universella karaktär.

”Döden är inget man får slarva med. Döden är det mentala utropstecken som får oss att tänka linjärt, får oss skapa egna livsberättelser med ett slut som vi inte kan se eller definiera och som därför blir så mycket mer fascinerande.”

Så skrev Dick Harrison i understreckaren ”Öga mot öga med döden” tidigare i år, apropå den ström av böcker som studerar hur döden framställts i allt från historiska begravningsritualer till moderna filmer.

Dödens historik – och moderna utmaningar – har man kunnat läsa om i flera understreckare de senaste åren:

* ”När döden kom skulle alla vara med”

* ”När döden blev modern”

* ”Begravningen tydliggör vår identitet”

* ”Kulturen skapar nya gränser för liv och död”

* ”Modernt liv gör sista vilan problematisk”

* ”Rum för sorg, tröst och avsked”

* ”Skiftande syn på självmordens varför”

Den egna döden är kanske ingenting man gärna eller ofta tänker på, men den definierar förstås genom sin obarmhärtighet våra liv. Inte minst åldrandet andas förgänglighet. Förra söndagen skrev Merete Mazzarella i understreckaren ”Gamla ideal om hägrande ålderdom” om det ideala åldrandets tradition, ”en tradition som ingalunda har sett ålderdomen som en period av upphöjd auktoritet utan tvärtom låtit förstå att det gäller att inte framträda med särskilda anspråk på omvärldens respekt, att visa lugn självbehärskning, att inte ställa krav, att varken sticka ut eller sticka upp och helst också att förstå att dö knall och fall i det ögonblick krafterna börjar tryta.”

Den skiftande synen på ålderdomen har även belysts i flera tidigare streckare, som:

* ”Mer liv till åren inte mer år till livet”

* ”Långt liv i hälsa uråldrig dröm”

* ”Den antika ålderdomen”

* ”Åldern ska inte spela någon roll”

* ”Ett gott råd förlänger livet”

* ”Åk taxi och låt barnbarnen gå”

* ”Hos Beckett sjöd förfallet av liv”

[Foto: En glänta i Skogskyrkogården, Allhelgonadagen 2008, Jessica Gow/Scanpix]