Dagerman och den tyska hösten

”Journalisten som backade ut ur den höstliga källaren borde med ett ord ha varit ödmjukare, ödmjuk inför lidandet, hur förskyllt detta än var, därför att det förskyllda lidandet är lika tungt att bära som det oförskyllda, det känns lika mycket i magen, bröstet och fötterna, och dessa tre högst konkreta smärtor bör inte glömmas för den råa fläkt av bitterhet som slog upp ur en regnig tysk efterkrigshöst.”

Orden är Stig Dagermans, i den reportageserie han skrev för Expressen från Tyskland 1946, ett år efter andra världskrigets slut. I måndags kunde man höra dem upplästa i den franskproducerade filmen ”Automne allemand” (regi: Michaël Gaumnitz, ARTE, 2009), när den visades i SVT (går i repris natten till i morgon och på söndag, samt möjlig att se på SVT Play).

I filmen ackompanjeras Dagermans ”Tysk höst” av kongenialt arkivmaterial och moderna animeringar – ”Spökstädernas tomt gapande fasader tycks med ens stå där på nytt, som en förfärande påminnelse om vart den ideologi som bygger på föraktet för den andre ytterst kan leda”, konstaterar Astrid Söderbergh Widding i sin mediekrönika i dagens tidning.

60 år efter att ”Tysk höst” gavs ut i bokform skrev årets Cliopristagare Johan Östling en understreckare om Dagermans ”mångstämmigt humanistiska gensaga”:

”Handlingen utgår ofta från ett allmänt antagande om Tyskland eller tyskarna. Med konkreta exempel, inte sällan med utgångspunkt i en enskild individ eller en enkel episod, visar Dagerman sedan hur otillräckliga alla generella utsagor är. I texterna, som genljuder av hopplöshet och lidande, leder han i bevis hur alla ensidiga beskyllningar blir förfelade.”

* ”Stig Dagerman såg individen i det tyska folket”

Man kan kanske undra varför det görs en film av reportaget just nu, och just i Frankrike. Bortsett från att det väl säger någonting om det svenska kulturklimatet och SVT:s ekonomiska prioriteringar att filmen inte kommit till på svenskt initiativ, har det nog till stor del att göra med att just Stig Dagerman alltid haft en framstående plats på den franska parnassen, att ”Dagermanskt mörker tilltalar fransmännen”.

Dagermans reportagebok fick dessutom för bara tiotalet år sedan en skjuts genom den tyske författaren W G Sebald, som i sin ”Luftkrieg und Literatur” (1999) lyfte fram den som ett vittneslitterärt föredöme, på grund av dess ”dokumentariska” strategi enligt vilken författaren förvandlar sig till vittne utan att fördenskull överge fiktionaliserande grepp, och på så sätt kan ”skriva det som inte låter sig skrivas”.

Tysklands ”förskyllda lidande” har liksom vittneslitteraturen behandlats i flera streckare de senaste åren, såsom:

* ”Vem kan beskriva en förintad värld?”

* ”Röster om 1900-talets nattsvärta”

* ”Dresdens förstörelse omvärderad”

* ”Krigsfångarna hjälpte Tyskland att välja väg”

* ”Kulturarv gick under med Hitler”

[Foto: Tore Falk, 1950]