Historiska utmaningar för växande Stockholm

Som bäst pågår byggandet av Citybanan, en underjordisk järnväg under Stockholms innerstad, i syfte att avlasta den gamla järnvägssträckan som rapporteras ha nått maxkapacitet. Men vad ska man ta sig till om – eller rättare sagt när – man i framtiden upptäcker att det behövs ytterligare spår? Och finns det egentligen någon riktigt tillfredsställande lösning för trafikkomplexet Slussen, som snart bör och ska byggas om (enligt ett vinnande förslag som redan stött på kritik)? Och hur ska man få fason på området kring järnvägsstationens bangård mitt i city?

Som Eva Eriksson visar i dagen understreckare, ”När Stockholm slog knut på sig själv”, kan många av problemen med Stockholms stadsplanering härledas till placeringen av Centralstationen. För den hade också, som i många andra storstäder, kunnat läggas i en utkant av stadens centrum – det fanns faktiskt tankar om att den skulle kunna placeras på Kungsholmen, med en järnvägsbro ungefär på nuvarande Västbrons plats i stället för som nu skärande genom Gamla stan.

I streckaren berättar Eriksson om hur frågan debatterades för 90 år sedan, med anledning av 1915 års Bangårdskommission. Bland annat citerar hon en ung Gunnar Asplund, som den 17 februari 1919 i Svenska Dagbladet skrev ett temperamentsfullt inlägg om planerna:

”För en stockholmare kännes detta allt som en förolämpning. Han känner med bitterhet igen denna verksamhet, som i nyttighetens heliga namn steg för steg driver bort skönheten från vår stad, som icke anser skönheten som en absolut realitet, värd ett avgörande inflytande, och som sålunda ökar vantrevnaden och minskar glädjen och stoltheten att bo i vår stad.”

Hela Asplunds artikel kan läsas här!

Även på streckarplats diskuterades ”bangårdsfrågan”. Bara två dagar efter Asplunds artikel skrev stadsarkitekten i Stockholm, Sigurd Westholm:

”Till kommissionens påstående att förortsbanefrågan bör komma i efterhand och lösas oberoende av fjärrtrafiken svarar reservanten ett bestämt nej. Mot hypotesen att fjärrtrafiken till varje pris måste pressas in i stadens centrum reses likaledes ett klart nej.”

* ”Det stora bangårdsförslaget”

(Senare samma år återkom Westholm till frågan med anledning de alternativa förslagen, i streckaren ”Samling i Stockholms bangårdsfråga!” (2/6 1919) – ”En tanke att flytta centralstationen till utkanten av det nuvarande stadsområdet skulle knappast av egen kraft ha förmått hålla sig uppe, det var ett nödankare som man hakade sig fast vid, då man fann sig vara stadd i drift rakt in i fördärvet”.)

Under 1900-talets första decennier både växte och moderniserades Stockholm i snabb takt, och också andra frågor som skulle få stora konsekvenser för Stockholms stadsbild diskuterades livligt.

Salomon Vinberg skrev exempelvis om behovet av ”förortsbanor”, som skulle möta stadens tillväxt, och som småningom också skulle ligga till grund för stadens tunnelbanenät:

* ”Storstadens kommunikationsproblem” (7/5 1919)

Konsthistorikern Ragnar Josephson skrev å sin sida, i sin roll som medlem av det nybildade Skönhetsrådet, om bevarandet, skrotandet och skapandet av:

* ”Stockholms torg och öppna platser” (16/11 1921)

Hur Stockholm kom att formas till den stad vi i dag känner har på senare år belysts från flera olika vinklar under strecket:

* ”När Stockholm blev en förförerska”

* ”Stockholm – som hjärtat i kroppen”

* ”Stockholm en produkt bland andra”

* ”När Stockholm slutade stinka”

* ”Trottoarer och gasljus gjorde gatan gångbar”

* ”Så fick svenska städer sina skelett”

* ”Förortens diskreta charm”

”Historien har gett förutsättningar för de flesta stadsbyggnadsfrågor”, konstaterar Eva Eriksson i sin streckare, ”men i Stockholm är det ovanligt tilltrasslat”. För vidare stadsarkitektoniska perspektiv kan man med fördel ta del av streckare som behandlat Malmö, Paris, Las Vegas, St Petersburg, Dubai, Baltimore och Washington DC.

Inte heller den moderna stadsplaneringens utmaningar har lämnats oavhandlade:

* ”Livet som ingen arkitekt kan planera bort”

* ”Den hållbara staden är både tät och grön”

* ”Vild satsning i de urbana mellanrummen”

* ”Från belastning till dyrbart kulturarv”

* ”Shopping utgör stadens hela essens”

Missa inte heller morgondagens streckare, där Kim Salomon skriver om hur ideologier sätter sin prägel på gatubilden, vilket kanske märkts särskilt tydligt i det forna östblocket. Med arkitekturen har man efter murens fall velat markera avstånd från den ryska epoken dels genom att återknyta till sitt europeiska förflutna och dels genom att anamma dagens västerländska estetik.

[Foto: Slussen, 1939]