Camus förblev en motståndsman

I dagens SvD recenserar Thure Stenström Jan Stolpes nyöversättning av Albert Camus roman ”Främlingen”, samtidigt som Kaj Falkman på streckarplats ser tillbaka på den franske filosofen och författaren, framför allt på hans moraliskt grundade vägran av slå sig till ro på sin tids politiska allfarvägar. Och på Klassikerbloggen gör även Elise Karlsson nedslag hos Camus och den välkände främlingen Mersault.

Den tidigare översättningen av ”Främlingen”, Camus genombrottsroman från 1942, gjordes av Sigfrid Lindström och kom ut i Bonniers Panache-serie 1946. Tillsammans med ett knippe andra böcker i samma serie anmäldes den av Sten Selander under strecket:

”Albert Camus är ju inte alls känd i Sverige så som Sartre, fast också han hör till de ledande inom Frankrikes unga författargeneration. Hans lilla roman ’Främlingen’ förefaller mig vara det kanske bästa prov på fransk berättarkonst som kommit till oss efter kriget.”

Läs hela streckaren här:
* ”Nya Panache-volymer”

I en understreckare från 1952 redogjorde Astrid Bæcklund för en intervju hon gjort med Camus i Paris, om hans litterära förebilder och metoder:

”Under sin journalisttid i Alger fick han ibland i uppgift att göra brottmålsreferat. Det var så han kom i beröring med en ung man, som dödat en arab ’på grund av solen’, en psykoasteniker, som det egentligen inte var något ont i men som saknade förmågan att se sig själv genom rosenröda glasögon. Han dömdes till döden och avrättades, faktiskt mera därför att han uppträtt slappt och känslolöst vid sin gamla mors bår än därför att han gjort sig skyldig till överlagt mord. Med stor förståelse har Camus satt sig in i hans sätt att reagera, med största konsekvens följer han honom mot det dramatiska slutet. Döden, säger Camus, förlänar alltid åt det upplevda en viss storhet.”

* ”Samtal med Camus”

Som Kaj Falkman skriver i sin streckare fick samröret med Jean-Paul Sartre under 1940-talet ett abrupt slut när Camus i boken ”Människans revolt” (1951) tog avstånd från den kommunism som Sartre hyste sympatier för. Brytningen, som blev offentlig när boken fick en nedgörande recension i Sartres tidskrift Les Temps Modernes, blev rentav föremål för en nyhetsartikel i Svenska Dagbladet:

* ”Celeber fejd i Paris” (10/9 1952)

1957 tilldelades Camus Nobelpriset. Gunnar Brandell, SvD:s dåvarande kulturchef, tillika översättaren av Camus ”Myten om Sisyfos” och ”Människans revolt”, skrev i samband med tillkännagivandet streckaren:

* ”Albert Camus”

1960 omkom Albert Camus i en bilolycka, men hans moraliska engagemang och absurdistiska livssyn fortsätter att äga aktualitet, vilket också kan avläsas i flera understreckare från de senaste åren:

* ”Kriget på Balkan gör Camus aktuell” (Steve Sem-Sandberg, 30/12 1993)

* ”Romanfigur klär av rättsfilosoferna” (David Baas, 8/9 2004)

* ”Camus manar oss ständigt till revolt” (Jeana Jarlsbo, 5/12 2006)

* ”Camus skrev fram sin egen födelse” (Lena Kåreland, 24/7 2007)

[Foto: Scanpix / 1957]