Klassiska frågor om böcker med klass

Ni har väl inte missat författaren och numera också SvD-kritikern Elise Karlssons nystartade blogg här på svd.se – klassikerbloggen? I ett introducerande ”Hallå där!” berättade Karlsson att den ska handla om ”aktuella klassiker, de som kommer i nyutgåvor under säsongen. Men också om mina favoriter och om det händer något i klassikervärlden, som om det kommer en ny filmatisering av Jane Austens böcker eller om man gör Iliaden i Facebookformat.”

I sina inledande inlägg resonerar Elise Karlsson kring själva begreppet klassiker: vad är egentligen en klassiker, och viktigare: varför ska man läsa dem?

När den italienske författaren Italo Calvino ställde sig samma frågor i en berömd essä i tidningen L’espresso 1981, ”Varför läsa klassikerna?”, lade han fram 14 förslag på definitioner av vad som utmärker en klassiker. Mest citerat är förslag nr 6: ”En klassiker är en bok som aldrig slutat säga vad den har att säga”, men mer centralt är kanske konstaterandet att klassikerna är böcker vi redan känner, åtminstone och framför allt indirekt, genom att de varit med om att forma vår kultur, det vill säga varit med om att forma vem vi är. Med Calvinos formulering: ”Varje läsning av en klassiker är i själva verket en omläsning”.

Klassikerbegreppet har för all del, liksom det besläktade kanonbegreppet, varit föremål för djupa meningsskiljaktigheter och infekterade dispyter, med misstänksamhet mot kategoriernas hierarkiska och exkluderande slagsidor. Många delar av detta redan klassiska problemkomplex har belysts under strecket:

* ”Klassikernas betydelse en existentiell fråga”

* ”Klassiker i ordets rätta bemärkelse”

* ”Litteraturen är större än tycke och smak”

* ”Världslitteratur i kartor och diagram”

* ”Lolita som vapen i kampen mot diktaturen”

* ”Läsning som lust och last”

* ”Litteraturen lika farlig som livet självt”

Missa alltså inte klassikerbloggen! Den första veckan är temat franskspråkiga 1900-talsromaner utlovat – först ut Émile Ajars ”Med livet framför sej”.