Kungligheter under omprövning

”Sveriges historia är dess konungars”, formulerade sig en gång Erik Gustaf Geijer (1783–1847) – en sentens som knappast många skulle skriva under i våra dagar. I dagens understreckare, ”Kunglig prakt gav Sverige makt”, beskriver Håkan Arvidsson hur man nuförtiden snarare tenderar att betrakta kungarnas historiska betydelse:

”Det enda de gjorde var att hålla hov, skapa och vidmakthålla ceremonier och etiketter, i bästa fall. I värsta fall var de förmätna eller halvgalna fältherrar som kastade sina folk ut i brutala, hänsynslösa och alltför ofta utsiktslösa krig. De bekymrade sig enbart om det egna välståndet och var likgiltiga för det folkets umbäranden och arbete som utgjorde grunden för deras egen makt och glansfulla liv.”

Arvidsson konstaterar att han emellertid som historiker ”tvingats att inse att kungarnas roll ofta varit allt annat än efemär”: ”I äldre tid, före demokratins genombrott, hade de en enorm makt och staternas politik var i hög grad deras kungars politik.”

Att det förhåller sig så torde bli klart för var och en som läser Arvidssons exposé över den politiskt skicklige manipulatören Gustav III, som också förskjuter bilden av honom som främst av allt en ”fåfäng fjant”.

Kring frågan om just nidbilderna av Gustav III rekommenderas för vidare läsning Marie-Christine Skunckes understeckare, ”Tjusarkonung, tyrann, teaterkung?” (9/1 2006). Och i streckaren ”Creutz öppnade världen för Sverige” (3/1 2009) skrev Marianne Molander Beyer om Gustav III:s ambassadör i Paris, Gustav Philip Creutz, som starkt bidrog till att forma Gustav III – och 1700-talets Sverige – intellektuellt.

De senaste åren har även andra svenska kungar omvärderats under strecket:

* ”Myten om den gode Gustav Vasa” (Carl Johan Gardell, 9/10 2002)

* ”Karl XII ställd inför rätta” (Ove Bring, 23/10 2005)

Förr i världen hade SvD mer eller mindre uttalade rojalistiska sympatier och lojaliteter, vilket satte sina spår i en förhållandevis ytlig och okritisk bevakning. Den 30 oktober 1950, dagen efter att Gustav VI Adolf efterträtt Gustav V, erbjöds till exempel på streckarplats en panegyrisk redovisning av Gustav V:s samling av konsthantverk, en artikel som även visar prov på ett för kungliga sammanhang reserverat hövligt och vördnadsfullt tilltal: ”Sådana saker voro kung Gustafs käraste ögonfägnad och tidsfördriv under vilostunderna, ting som passade honom med sin gammaldags förfining och höga halt, sin svenskhet och hållfasthet.” Läs den i sin helhet här.

Mer av kritisk granskning råder för all del i våra dagar – se till exempel Henrik Meinanders understreckare ”Kungen – för Sverige i framtiden?” (29/4 2006), med anledning av Carl XVI Gustafs 60-årsdag.

Läs även andra streckare om kungahusens historia:

* ”Konungen är död – leve konungen!” (Gunnar Wetterberg, 8/9 2005)

* ”Kungamaktens kriser födde första riksdagen” (Bo Franzén, 3/10 2006)

Och sist men inte minst: när Storbritanniens kronprins Charles gifte sig med Camilla Parker Bowles, i april 2005, skrev Peter Dahlén en understreckare som inte saknar kopplingar till gårdagens kungliga nyhet: ”Nya tider för utskällt kungahus”.