Le Clézios romantik provocerar

Beskedet om 2008 års Nobelpris i litteratur till JMG Le Clézio fick i medierna ett rätt samstämmigt positivt bemötande. Så pass, faktiskt, att Lena Anderssons kritiska krönika i lördagens SvD (även här) kändes uppfriskande i sin sälta, helt oberoende av vad man må tycka om författarskapet.

I sin krönika om Le Clézios genombrottsroman ”Öken” menade Andersson bland annat att ”karaktärsskildringen är romantiserad och undflyende, språket kvasivackert med adjektiv och substantiv i förväntade parbildningar.” Hon framförde vidare att Le Clézio ger uttryck för en ”naiv exotism”:

”Nomadstammarna och deras underdåniga dyrkan av auktoritära gåtfulla ledare med övernaturliga gåvor idealiseras bortom all rimlighet. Att kalla nomaderna för ’de sista fria människorna’ och ’Guds välsignade folk’ är aningslöst, fånigt och djupt kolonialt, författarens antikoloniala lidelse till trots.”

Inte bara med dessa iakttagelser i tankarna kan det vara intressant att ta del av hur romanen ursprungligen anmäldes i SvD, vilket för ovanlighetens skull skedde två gånger, båda gångerna under strecket: först av Artur Lundkvist när den kommit på franska (1981), och sedan igen, av Göran Schildt, när den givits ut i svensk översättning (1985).

Och visst: även den dåvarande akademiledamoten Lundkvist reagerade på ovan nämnda drag i ”Öken”: ”Boken vill vara en protest, ett skri av vrede mot civilisationens framrullande juggernaut. Samtidigt tar den fram det instinktiva livets okuvlighet och förhärligar de elementära sammanhangen. Man får bara en känsla av att naturextasen är programmerad och i viss mån saknar spontanitet.”

Och vidare, starkare:

”Hans reaktion mot civilisationen blir ett infernovandrande eller en flykt i panik, hans naturdyrkan en gratishandling eller ett oförpliktande svärmeri. /—/ Vad som återstår för Le Clézio förefaller vara en transcendent mystik eller metafysik där dröm och önskeföreställning gör sitt yttersta för att förvandla verkligheten. Men kan det bli annat än en ny sorts romantik, en sådan som tycks fresta många yngre människor efter de politiska besvikelserna?”

I sin streckare fyra år senare med anledning av den svenska översättningen gick den finlandssvenske författaren Göran Schildt i dialog med Lundkvists tidigare anmälan. Också Schildt menade att Le Clézio visar prov på ”romantik och esteticism”, men konstaterade till hans försvar:

”A andra sidan har en romantisk underström alltid åtföljt den västerländska rationalismens breda fåra och gjort sig synlig varje gång förnuftet varit oförmöget att ensam leta sig fram genom den obanade terrängen.”

Läs deras streckare i sin helhet här:

* ”En ökenvandring mot intet” av Artur Lundkvist (11/1 1981)

* ”Le Clézios romantiska protest” av Göran Schildt (8/5 1985)

Och ni missade väl inte Jeana Jarlsbos Nobelprisstreckare, som skisserar JMG Le Clézios författarskap i sin helhet:

* ”Berättandet läker det som splittrats” (10/10 2008)