Vardag i Zlatanland

Jag har inte Zlatan Ibrahimovics telefonnummer, inte heller
hans emailadress. Jag kan alltså inte vidarebefordra brev, videoklipp eller hälsningar
till honom.

Sanningen är den att vi journalister har ytterst begränsad
tillgång till Barcelonas spelare. Jag har inte sett en enda träning under mina
två månader i staden. Någon gång får vi lov att titta på första kvarten men då
stretchar de eller passningsleker, på sin höjd. Och glöm att vi kan gå fram
till spelarna medan de går till och från sina bilar. Det finns ett osynligt
staket på parkeringen som man får spöstraff om man kliver över. Det är i den mixade zonen vi har en chans att prata med spelarna under en mycket kort stund, och på presskonferenserna.

Även för fansen har Barcelonas blivit ytterst svårtillgängligt
sedan Pep Guardiola tog över. När Henrik Larsson spelade här, under den förre tränaren
Frank Rijkaard, så var i princip alla träningar öppna för allmänheten. Numera är
det, för att svara på en annan fråga jag har fått via mail, väldigt svårt för
er att få se Zlatan och de andra träna på nära håll.

Apropå begränsad insyn så glömde jag publicera några bilder
häromkvällen. Ni minns väl Alfonsa, världens coolaste tant, som jag alltid
snackar med på Camp Nou. Jag fotade hennes utsikt från platsen där hon jobbar
under varje match. Den stackars kvinnan måste böja sig om hon vill se något mer mer än
halva planen.

– Men jag ser ju målen!

För att jag ska kunna se matcherna i pressboxen så måste jag
senast en vecka innan ansöka om ackreditering. Första gångerna, innan klubbfolket känner
till en, måste man faxa en ansökan på “officiellt” papper, med underskrift och
stämpel från sportchefen. Numera räcker det dock att jag mailar till killen som
håller i ackrediteringarna, helst tre dagar före match.

När man hämtar ut ackrediteringen på kontoret, som ligger bakom inomhushallen Palau Blaugrana, måste man visa upp presskort med bild och skriva upp sig på en lista. Så här ser ackrediteringen ut.