Thorsells avgång en seger för idioterna

Staffan Thorsell vågade säga ifrån. Men priset blev för högt.

Nu avgår han som ordförande i Hammarby Fotboll efter bara tre månader och den avgången är ännu ett sorgligt kapitel för svensk fotboll i allmänhet och för Hammarby i synnerhet.

Så här skriver han bland annat:

”Det är en liten grupp som tvingar mig att ta det här steget. De kanske ser det som en framgång”.

Och:

”Hotfulla personer som dyker upp i mörkret sent om kvällen när jag är på väg hem från ännu ett Hammarbymöte och skriker ut anklagelser mot klubbens styrelse skrämmer mig. När min fru är rädd för att möta någon i trappan på sin väg till hissen gör det mig bestört och förbannad på samma gång. ”

Jag förstår Staffan Thorsell. Vem vill engagera sig på ledarnivå i en fotbollsklubb när man själv och familjen utsätts för hot och trakasserier?

Läs resten av brevet här:

Han är inte ensam, ens i Hammarby.

Men det är alldeles för ofta som klubbledare biter ihop och hoppas att hoten ska gå över.

Jag vet inte om klubben klarar sig kvar i allsvenskan eller om och när Bajen får ordning på sin ekonomi igen; jag vet inte heller om Staffan Thorsell var rätt man att leda Hammarby ur krisen eller om han ens visste riktigt vad han gav sig in på.

Men jag har svårt att se att det skulle gynna klubben att ordföranden tvingas bort mitt i ett nödläge på grund av hot från ett fåtal.

Jag känner inte Staffan Thorsell personligen särskilt väl – men jag har jobbat för honom på Expressen en gång i tiden.

Jag minns honom som en man som aldrig var särskilt svag för idioter.

Synd att idioterna fick vinna den här gången.