Gustav Larssons silverlopp – mer krävande än du tror

Under en timme och två minuter trampade Gustav Larsson ensam mot klockan, luftmotståndet, mjölksyran och smärtan. Att cykla nästan fem mil i en genomsnittshastighet av 45,2 km/tim är förstås fysiskt oerhört krävande.
Men det är också en mental påfrestning som få klarar av, vilket ytterligare understryker Larssons insats. Tempolopp är en disciplin inom cykelsporten som många aktiva helst undviker. För i den ensamma kampen mot klockan finns ingen tid för rast och ro.

Trampa, trampa, trampa – det är tråkigt, enformigt och påfrestande, helt enkelt.Att känna sin kropp och kapacitet är förstås en grundförutsättning. Hur tunga växlar orkar jag gå på – och hur länge? Det är lätt att drabbas av ”hammaren” då krafterna plötsligt tar slut på ett obehagligt sätt.Kom ihåg att bibehålla bästa tänkbara aerodynamiska ställning annars äter luftmotståndet upp viktiga sekunder.Det gäller att cykla så kort väg som möjligt men att samtidigt ha full koll på underlag, skarpa kurvor och eventuella hinder.

En missbedömning kan bli ödesdiger. Att trots den egna fartvinden också ha en uppfattning om hur och varifrån vinden kommer . Och att inte drabbas av panik eller uppgivna tankar när högtalaren i den bakomvarande servicebilen (eller hörsnäckan) låter meddela att konkurrenterna just nu har bättre fart på hjulen.

Eller som min läromästare, Anders Adamson, för 25 år sedan proffs- och landslagscyklist – idag expertkommentator på Eurosport – förklarade när jag en gång i idrottsvärlden lärde mig cykelsportens alla finesser.
– Det krävs tre saker för att prestera ett bra och stilrent tempolopp. Bra form, vita strumpor och att man har lämnat hjärnan hemma.
Det hade Gustav Larsson gjort invid kinesiska muren på onsdagen.