Republikanernas Kennedy

För ett par månader sedan skrev jag att Obamas f d kampanjchef David Plouffe förutspår att 2012 års republikanska presidentkandidat inte skulle bli varken Palin, Jindal, Romney eller Huckabee utan snarare en oväntad rookie som kommer från ingenstans. Kanske har republikanerna hittat honom i och med Scott Browns seger i Massachusetts senatsval. Browns triumf innebär att han åker raket till favoritlistan för 2012 – han är en republikansk dröm, en tvålfager man som attraherar såväl liberala och oberoende väljare i New England (som varit en republikansk öken i fem år), såväl moderata som konservativa republikaner, samtidigt som han lyckas entusiasmera Tea Party-rörelsen och nu omedelbart får ett slags status som republikanen som punkterade Obama-bubblan.

Han lyckades hålla ett segertal där han både lät som en traditionell republikan och hyllade Ted Kennedy.

Han har redan bättre ”name recognition” (folk känner till hans namn) än någon annan republikan i New England, utom Palin och Romney. En republikan som kan vinna delstater som New Hampshire och Maine och göra Massachusetts till en vågmästarstat är uppenbarligen ganska attraktiv för republikanerna framöver.

Valet är förstås en enorm symbolisk förlust för Obama och demokraterna – på ettårsdagen i Vita Huset, no less – och i synnerhet riskerar sjukvårdsreformen nu att äventyras (Jonathan Cohn på The New Republic skriver dock övertygande om hur sjukvårdsreformen kan genomföras trots förlusten).

Under Browns segertal skrek publiken ”41! 41!” vilket visar att de visste vad valet handlar om: att spräcka demokraternas supermajoritet på 60 senatorer (han blir den 41:a republikanska senatorn).

Politico uppmärksammar Browns egen motsägelsefulla syn på amerikansk sjukvårdspolitik.

En annan problematisk följd av valet är att vi inte lär se någon ordentlig klimatpolitisk reform – den lagstiftning som i amerikansk folkmun är känd som Cap and Trade– röstas igenom i år. Brown anser nämligen, i sällskap med de flesta republikaner, att det inte ”finns tillräckligt mycket fakta” som bevisar global warming.

Som Matt Yglesias påpekar: Bangladesh var kanske nattens stora förlorare.

I det långa loppet är det dock tveksamt om Browns seger är början på någon ansenlig republikansk renässans.

Demokraternas impopularitet just nu beror framför allt på lågkonjukturen, arbetslösheten, ilskan mot Wall Street och ”etablissemanget” (Washington såväl som finanseliten) och frustration över sjukvårdsreformen (från både höger och vänster). Jag har svårt att se hur republikanerna ska lyckas formulera tydliga lösningar på dessa problem, som trots allt hör till områden där demokraterna är mer bekväma.

Republikanerna kommer förmodligen kamma hem 20-30 säten i kongressvalet i höst, så demokraternas majoritet är fortfarande någorlunda stabil.

Bland de mer konstruktiva demokraterna och progressiva analytiker förs redan en vettig diskussion om hur detta kan fungera som väckarklocka. Läs exempelvis

Theda Skopcol på TPM, Robert Kuttner hos Huffington Post och Nate Silver på 538. Samt lite konventionell Beltway-rapportering från Mike Allen på Politico och Washington Post.

Peter Daou, f d Hillary Clinton-rådgivare och en klok analytiker av det offentliga samtalets dynamik i USA, tycker att Obama gjort två misstag: underskattat progressiva bloggares inflytande och underskattat högerns kommunikationsmaskin.

Jag har en artikel om Obamas första år i onsdagens SvD och återkommer mer utförligt om det här i morgon.