Politiker, sociala medier och Knuffs godtyckliga bloggranking

SvD har de senaste dagarna haft en intressant och uppmärksammad genomgång av hur svenska politiker använder sociala medier.

I analysen av Sveriges största politiska bloggar nämns dock inte att Knuff, vars ranking artikeln baseras på, använder sig av ett godtyckligt urval av vad som är en seriös politisk blogg.

Jag och Sydsvenskans Niklas Orrenius diskuterade det här på Twitter i dag, efter att Orrenius uppmärksammat just diskrepansen mellan Knuffs ranking av bloggar och den ranking som finns hos Bloggtopplistan, där det vimlar av invandringskritiska bloggar, och diverse bloggar som lite diffust titulerar sig som ”icke-PK” eller ”anti-PK”. Dessa verkar uteslutas från Knuffs ranking (delvis kan skillnaden också bero på att Bloggtoppen baseras på besök medan Knuff baseras på länkar, Sofia Mirjamsdotter påpekar även att modebloggar saknas på Knuff av samma anledning).

Det är möjligt att man därmed får en falsk bild av hur den politiska debatten på nätet faktiskt ser ut i Sverige, om man bara förlitar sig på Knuffs polerade ranking.

Rasmus Fleischer uppmärksammade Knuffs godtyckliga bloggurval häromåret:

”Bloggsökmotorerna indexerar inte alla bloggar. En sak är att de försöker att filtrera bort spambloggar, vilket är relativt oproblematiskt även om det finns en hel gråzon av reklamspäckade cut’n’paste-bloggar. Mer intrikat är att de gör ett politiskt urval. Knuff.se verkar exempelvis bannlysa alla bloggar knutna till den högerradikala eller “identitära” plattformen Motpol.nu. Däremot accepteras sverigedemokraternas bloggar och en del ganska kraftigt antisemitiska bloggar. Knuff.se har valt att utöva viss censur av sitt index och gjort en politisk gränsdragning. Att denna gräns aldrig motiveras eller diskuteras är djupt problematiskt.”

Så här definierar Knuff själva sitt urval:

”Inlägg, bloggar eller bloggare som uttrycker nedsättande kommentarer om etnisk grupp, kön, religion, sexuell läggning, psykisk hälsa och/eller grova personangrepp, nonsens eller extrema konspirationsteorier kommer inte att länkas. Tipsa om eventuella överträdelser genom att klicka på ”felaktig länk” eller ”felanmäl” som finns bredvid varje inläggslänk. Gränsfall bedöms subjektivt.”

I USA har juridikprofessorn Cass Sunstein skrivit mycket om hur extremister och konspirationsteoretiker kan tjäna på nätets brist på auktoriteter och hierarkier (exempelvis i böckerna ”Going to extremes” och ”Republic.com”).

Det vore intressant med en liknande analys av den svenska, politiska nätdebatten. Ser den ut som Knuffs topplista, eller mer som Bloggtopplistan?

*****

I USA debatteras i sin tur Obamas kampanj och hans svårigheter att bevara entusiasmen och det politiska kapitalet från gräsrötterna som mobiliserades under valet ifjol.

Micah Sifry på Tech President skiver en lång, väldigt intressant, och djupt kritisk analys av detta, som i sin tur kritiseras här.

Det är alltid riskabelt att komma med generella teorier om hur sociala medier och nätet påverkar politisk dynamik, men en teori som åtminstone verkar stämma just nu är att det främst är utmanarna som gynnas. Sociala medier öppnar möjligheterna för kandidater och partier som saknar ingångar till de traditionella etablissemangen, såväl politiskt som medialt.

Obama-kampanjen ses i dag som ett slags 1.0 för hur man gör politiska kampanjer på nätet, men man bör minnas att han var en extrem rookie när han påbörjade sin presidentkampanj. Det var tack vare nätet han vann primärvalet mot självklara favoriten Hillary Clinton.

Obamas två uppenbara föregångare i amerikansk kampanjer på nätet var också utmanare: John McCain, vars primärvalskampanj 2000 blev känd som den allra första riktiga internetkampanjen i USA (dock handlade det här enbart om kampanjfinanser, och inte om någon mobilisering av väljare eller volontärer) följt av Howard Dean fyra år senare, som också var en rejäl outsider.

En av de politiker som använder sociala medier flitigast i USA just nu är Sarah Palin, som skapat en egen ekokammare på sin Facebook-sida, där hon kan kringgå massmedierna och i stället kommunicera direkt till sina drygt en miljon Facebook-supportrar (hon är den i särklass mest populära amerikanska politikern på Facebook, efter Obama).

Matt Yglesias uppmärksammade Palins nätstrategi nyligen:

”This is the promise and the peril of digital media. People can communicate much more directly with their constituents, the media elite have much less power, consumers are much better-informed about the things they want to look up, but there’s less of an authoritative common culture that can force the national conversation down avenues deemed important.”

Den som använder Twitter mest effektivt i USA är förmodligen Cory Booker, borgmästare i Newark, som har ungefär dubbelt så många followers som antalet invånare i staden Newark. Häromdagen fick han en Twitter-uppmaning att hjälpa till att skotta snö hos en gammal farbror, vilket han förstås omedelbart gjorde.