Nytt decennium, nytt konservativt prefix

Ett nytt decennium betyder som bekant ofta ett nytt konservativt prefix.

00-talet började med Bushs ”medkännande konservatism” och nu, via Katrine Kielos intervju med Phillip Blond, som är chefsideolog för David Camerons Tories, får vi något som vi förväntas kalla ”progressiv konservatism”.

”[Blonds] analys är tvåhövdad: Nyliberalismen har slitit sönder samhället och vänstern har slitit sönder familjen, de som förlorat mest på detta är arbetarklassen. Blond pratar på om ”ordinary people”. Lyckligt ovetande om att en svensk figur som Göran Hägglund försöker treva sig fram i liknande politiskt territorium med begreppet ”verklighetens folk”.”

I USA har vi som bekant haft vårt eget verklighetens folk sedan 1960-talet, då Richard Nixon kampanjade som förespråkare för ”den tysta majoriteten”. Detta synsätt – att det finns ett elitistiskt, liberalt USA i storstäder och längs kusterna och ett ”riktigt” USA på landsbygden och i småstäderna – har präglat den politiska dynamiken här sedan dess, och präglar än i dag politiska fenomen som Lou Dobbs och Sarah Palin.

Gemensamt har de att de anser sig tala för en låg- och medelklass som ignoreras av det politiska etablissemanget och kultureliten.

När jag läser Phillip Blonds uttalanden kommer jag att tänka på Myron Magnet, som var en av George W Bush och Karl Roves favoritideologer.

Bushs inrikespolitiska agenda är i stort sett bortglömd i dag – bortsett från avregleringar och skattesänkningar – och få minns honom som en kandidat som kampanjade på snärtiga slagordet ”medkännande konservatism”.

I själva verket hade Bush stora visioner inrikespolitiskt. Inför Bushs guvernörskampanj i Texas 1998 övertalade Karl Rove honom att läsa Myron Magnets bok ”The dream and the nightmare – the Sixties legacy to the underclass”, och Magnets retorik och idéer präglade senare såväl Bushs presidentkampanj som hans politik som president.

I en intervju med Magnet i The Guardian från våren 2001, när den inrikespolitiska agendan för ”medkännande konservatism” fortfarande var Bushs främsta prioritet, påminner många av citaten om den ”nya” konservatism vi nu hör från Blond i England och från folk som Göran Hägglund och min SvD-kollega Roland Poirier Martinsson i Sverige:

”Efforts to break the cycle of poverty, such as welfare programmes, job training, and quota systems for minorities, failed because government failed to understand that the underclass is less an economic matter than a cultural one. ’The ideas themselves created the reality, not economic changes or the failure of government programmes,’ he says. ’The effect of those ideas have proved harmful to the middle-classes, but disastrous to those beneath.'”

En väsentlig skillnad mot exempelvis Reagans och Thatchers konservatism är att man anser att staten bör spela en viss roll för att bekämpa fattigdom, arbetslöshet och utanförskap. Metoderna man förespråkar skiljer sig från vänsterns: man tror inte på bidrag och subventioner, större satsningar på skolor och dagis, kvotering för kvinnor och minoriteter, utan däremot tror man, mer än något annat, på att återställa kärnfamiljen som samhällets hörnsten.

Enligt Magnet var det 1960-talets kulturella förändringar, snarare än de senaste decenniernas ekonomiska utveckling, som lett till att exempelvis pappor i storstadsområden inte längre kände ”ansvar”. Liberala idéer om självförverkligande, individualism och ickekonforma livstilar bidrog till arbetslöshet, alkoholism, drogmissbruk, hemlöshet och ett rappt växande antal ensamstående mammor, enligt Magnet.

I den här retoriken möts ofta den konservativa vänstern och den konservativa högern. Man vill återupprätta något slags bild av ett sammanhängande samhälle med gemensamma värderingar, ordning och reda, riktiga familjer och riktiga jobb.

Magnets retorik passade förstås även som kritik mot Clinton-epoken i USA. Magnet kunde peka på Clintons otrohetsskandaler och säga: ser ni inte hur familjevärderingarna hotas.

Magnet landar, som konservativa så ofta gör, oavsett prefix, i en lätt nostalgisk dröm om det viktorianska England, som i Magnets historieskrivning växte fram som en reaktion på samma typ av dekadens som alltså förmodades prägla USA på 1990-talet:

”Magnet draws much of his inspiration from Victorian England where a generation of reformers effected a transformation that turned a gin-swilling nation with a high bastardy rate into a country with strong families and prosperity. ’I know this sounds like hopeless Victorian schoolmistress talk,’ he says, ’but the lesson can be applied to America and Britain in 2001. You just need to say, ”come on fellas, shape up”. Everybody has to be held responsible for their actions.

’In rich open societies like England and the US, anybody can be part of the mainstream. There is huge social mobility despite what people think. But if you say to people ”you’re a victim, the system is unjust, we’re going to make all kinds of allowances for you, and we’re not going to hold you responsible,” that’s a very disabling message.'”

2008 tilldelades Magnet en hedersmedalj av Bush: