Obama, senaten och liberal kritik

Ezra Klein har en av de smartare och mer koncisa sammanfattningarna jag läst av Obamas åstadkommanden under sitt första år:

”The first year of the Obama presidency has been a long tutorial on the difference between liberal ends and liberal means. If I told you America has a president determined to pass large amounts of Keynesian stimulus spending (that’s particularly concentrated in impoverished areas), a near-universal health-care plan, and a bill addressing climate change, you’d say liberals had recaptured the White House. Ambitious liberals, even.

But though Obama’s program is quite liberal, he doesn’t seem to care much how it’s achieved. A public option would be nice, but if it’s not there, then that’s fine, too. Full auction of permits is a good idea, but if most get given away to corporations, then that’s how it goes. Infrastructure spending is good, but if tax cuts are the price of passage, then tax cuts there shall be. The best description of the administration’s ideology probably came from Rahm Emanuel when he said, ”The only nonnegotiable principle here is success.”

You could imagine a lot of presidents more dogmatically liberal than Obama, but I wonder whether there are a lot of plausible hypotheticals in which they amass more liberal achievements than Obama. At the executive level, it might be the case that being too liberal is a liability to, well, liberalism. ”

Mycket av kritiken mot Obama från hans så kallade bas underskattar trögheten i den politiska processen i USA.

Jag skrev om det här i Fokus nyligen, och New York Magazines John Heilemann har en uttömmande artikel om samma ämne: senaten som bromskloss för den politiska utvecklingen.

För ett år sedan röstade 53 procent av amerikaner klart och tydligt för ett skifte från republikanska idéer – den högsta andel amerikaner som röstat på en president på flera decennier. Ändå har det skiftet gått trögare än många hoppats. I stället för att försöka förstå varför muttrar många demokrater, och svensk vänster, om Obamas otillräcklighet, när de främsta anledningarna till trögheten är att det är poängen med det amerikanska politiska systemet.

Matt Yglesias har i vanlig ordning bra kritik av senaten:

”The smarter elements in Washington DC are starting to pick up on the fact that it’s not tactical errors on the part of the president that make it hard to get things done, it’s the fact that the country has become ungovernable.”

och:

”The combination of the bicameralism, the filibuster, and the committee system means that there really is a big difference between the things a presidential administration stands for, the things it’s actively trying to get congress to do l, and what you might call the frontiers of actually existing public policy. ”

Och mer här, angående Matt Taibbis väskrivna men lite slarviga analys av samma problem: Blame Obama First

The Nation skriver i sin tur om den odemokratiska filibustern.