Kan USA bli socialliberalt?

I Michael Tomaskys sympatiska, nya tidskrift, med det ödmjuka namnet Democracy, pågår det en debatt om den amerikanska liberalismens framtid, med utgångspunkt från Alan Wolfes bok ”The future of liberalism”.

Frågeställningen är i stort sett densamma som den här bloggen har kämpat med i några år: Kan USA bli ett socialliberalt land, eller är de konservativa värderingarna för djupt rotade för ett verkligt politiskt skifte?

Wolfe och de flesta på Democracy – inte minst Tomasky själv – hör till optimisterna, medan en mer pessimistisk kritik kommer från Brookings Institutions William Galston:

”Today’s liberals face political difficulties not because they’re gutless or conflicted but because many of the things they believe (rightly, in my view) go against the grain of beliefs that are deeply entrenched in our political culture.”

Det här är förstås samma diskussion som förs inom den konservativa rörelsen just nu: de är övertygade om att republikanerna förlorar val för att de inte är tillräckligt konservativa, medan Obamas vänsterkritiker tror att han tappar popularitet för att han inte är tillräckligt vänster.

Men som Galston påpekar har USA inte tagit något jättekliv åt vänster – varken i och med demokraternas triumfer i valen 2006 och 2008, eller bland landets befolkning i stort.

Galston:

”Last year’s electoral sweep, to begin, was a victory for the Democratic Party, but not necessarily for liberalism. Self-described conservatives outnumber liberals by nearly two to one, and the liberal share of the population has risen only marginally, from 19 to 21 percent, during the past decade.

/…/

This is the central conundrum of modern liberal governance: While state power has grown, America’s anti-statist public culture has persisted. Our national default setting, from which we deviate only under extreme pressure, is suspicion of state power. Half a century ago, this took the benign form so pithily characterized by political scientists Lloyd Free and Hadley Cantril, that Americans were ”ideologically conservative” but ”operationally liberal.”

Samma sak konstaterade Obamas ekonomiska rådgivare Robert Kuttner i min artikel om vänstern och Obama i Arena: ”Vi har nu en demokratisk majoritet i Washington, men inte en progressiv majoritet.”

Ett mer passionerat försvar för progressiva ideal står Harold Meyerson för i sin recension av Wolfes bok i Dissent. Han beskriver bland annat socialismen och liberalismens komplicerade relation i USA – de är ideologiskt förenade mot kommunism och konservatism och de är institutionellt förenade inom det brokiga demokratiska partiet, men präglas ständigt av konflikten om huruvida man bör gå till kärnan av de progressiva idéerna (vad Galston kallar ”Mr Smith goes to Washington”-liberalismen, som är övertygad om att folket alltså skulle stödja demokraterna om de bara vågade tala klarspråk om sina ädla ideal – jag tror tyvärr inte på det) eller om man bör fortsätta i den pragmatiska mittenlinje som demokraterna stakade ut redan i kongressvalet 1986, och som sedan dominerat partiet såväl under Clinton som Obama.

Det senare alternativet förblir förstås mer politiskt attraktivt för demokrater som vill bli omvalda. För att åstadkomma ett väsentligt poltiiskt skifte måste man även förändra dynamiken i vem som röstar: 30-35% av röstberättigade röstar fortfarande inte, framför allt unga, låginkomsttagare och minoriteter. Just dessa väljargruppers valdeltagande ökade dock stort 2008, tack vare Obamas gräsrotskampanj (för första gången någonsin var det exempelvis en större andel svarta under 25 än vita under 25 som röstade). Där någonstans hittar man nog fröet till en eventuellt socialliberal framtid i USA.

En tredjedel av det amerikanska folket kommer att förbli djupt socialkonservativa och extremt skeptiska mot statligt inflytande, de kommer inte plötsligt bara förändra sig.

Men deras oproportionerligt stora politiska inflytande kan eventuellt jämnas ut på sikt, på grund av en rad faktorer: demografiska förändringar i USA (minoriteter, sekulära, storstadsbor och andra grupper som lutar åt demokraterna ökar), den bestående ökning i politiskt engagemang hos unga som Obama bidragit till, och faktumet att USA:s minskade globala inflytande kommer tvinga dem att röra sig lite närmare den multilateralism som i nuläget bara förespråkas av demokrater.

Jag delar inte James Carvilles lätt hysteriska övertygelse att demokraterna kommer vinna val i 40 år, men jag tror att USA, sakta men säkert, rör sig mot socialliberalismen.

Andrew Gelman på statistikbloggen 538 presenterade nyligen ett fascinerande diagram. Det visar synen på samkönade äktenskap i samtliga amerikanska delstater och siffrorna är på samma gång frustrerande och hoppingivande. Bara 6 delstater har i dag en majoritet som är för detta, men i varje delstat – även Utah och Oklahoma utom Utah – har den andelen ökat stadigt de senaste åren. Det går långsamt, men det går åt rätt håll.