Angående YouTube och presidentvalet

Häromdagen skrev Nicklas Lundblad en väldigt intressant understreckare om YouTube här i SvD:

”Youtube är inte ”tv på internet, fast snuttifierat”, som någon kanske tror. Det är ett medium i sin egen rätt, lika förbryllande som någonsin televisionen var när den kom. Faran med att söka kontinuitet syns inte minst i det politiska fältet, där föreställningen om att internet är ett resultat av konvergerande medier fortfarande styr lagstiftningens försök att hitta nya regelverk för nätet. I själva verket skiljer sig nätet i grunden från tidigare medier, i och med att den fysiska infrastrukturen inte byggts specifikt för en viss tilllämpning. Bäraren och innehållet har i och med framväxten av nätet slutligen kopplats isär – och det har i någon mening djupa konsekvenser. ”

Det är en nyanserad analys av ett av 2000-talets mest intressanta mediefenomen, men jag har några synpunkter på Lundblads kommentarer om amerikanska presidentval.

Lundblad likställer demokratiska presidentkandidaten Howard Deans berömda ”skrik” under primärvalet i New Hampshire, med republikanske George Allens rasistiska utbrott på scen under ett kampanjtal. Det är inte bara en absurd jämförelse – det ena var en ”skandal”, det andra var en skandal – den försummar även ett bra tillfälle att anaysera skillnaderna mellan det gamla medieklimatet och det nya.

Deans skrik skedde innan YouTube, det var en pseudoskandal som till hundra procent konstruerades av amerikanska kabelnyheter. Allens uttalande var däremot inte dokumenterat av andra medier överhuvudtaget, utan dök först upp på YouTube, och spreds därefter vidare till massmedierna, vilket förstörde Allens politiska karriär.

I Allens fall handlade det alltså om ett avslöjande. Folket behövde veta att Allen gjort en korkad, rasistisk attack mot en man i publiken (som alltså själv hade videokamera).

I Deans fall handlade det däremot om ett stort ingenting, en ickehändelse, en hund som inte skällde, som vi säger här. Men medierna i USA – inte YouTube – lyckades i vanlig ordning göra en gigantisk höna av denna fjuniga fjäder.

Den relevanta frågan är: skulle Deans ”skrik” överhuvudtaget ha hänt på YouTube?

(jämför detta postumt upplagda YouTube-klipp från publiken under Deans ”skrik”, med den finurligt ljudmixade version som dök upp på kabelnyheterna).

Med viss risk för att låta naivt optimistisk tror jag att den organiska filterfunktion som finns inbyggd i YouTube – av deras användare – skulle ha ignorerat Deans ickeskrik. Men däremot, som vi såg, inte Allens rasistiska uttalande.

Kabelnyheterna i USA drivs av ett blodtörstigt behov av ständiga skandaler och smaskiga narrativ. Dean-kampanjen var en gräsrotsrörelse som precis som Obamas kampanj fyra år senare ideligen förlöjligades av massmedierna. När Dean tycktes ”skrika” under sitt kampanjtal var det ett perfekt tillfälle för TV-producenterna att framställa hela Dean-rörelsen som en hysterisk masskult (precis på samma sätt som man fyra år senare försökte framställa Obamas supportrar som hjärntvättade zombies).

Lundblad beskriver även Obamas kampanj som rakt igenom smärtfri och välslipad: ”Obamas engagemang i sociala medier professionaliserades, slipades och inga obevakade ögonblick blixtrade till utan att vara väl regisserade.” Så framstod det inte riktigt för mig som följde kampnajen i två år. Det var snarare en oavbruten ström av pseudoskandaler, som inte sällan generarats av just obevakade YouTube-ögonblick. Obamas klantigaste ögonblick under hela kampanjen var när han stod på en fundraiser i San Francisco och förklarade sin förmodade sympati för folk på landsbygden som var ”bittra” och ”klamrar sig fast vid vapen och religion”. Det spelades in med en mobiltelefonkamera av en Huffington Post-journalist, publicerades, med hjälp av YouTube, och blev snart den stora politiska snackisen i massmedierna. (se klippet här).

Obamas ”Spread the wealth around”-uttalande till Samuel Wurzelbacher (”Joe the plumber”) var ett liknande YouTube-ögonblick.

Min poäng med det här är att ingen politiker kan undgå YouTubes allseende öga. Det är svårt att hitta en kandidat som är mer försiktig, mindre benägen till panik och klumpiga uttalanden, än Obama. Ändå råkade han hela tiden ut för dessa ”avslöjanden”.

Jag tror att det här mestadels är positivt, då det leder till ökad ärlighet och transparans i politikernas kampanjprocesser, men det finns också ett ansvar för opinionsbildare och massmedier (om den termen ens är relevant i det här sammanhanget) att hantera YouTubes tsunami av information på ett klokt sätt.

Sedan tycker jag kanske att Lundblad hafsar igenom den potentiella klyfta i kunskapsinhämtning som det nya digitiala informationssamhället för med sig – det kanske kan vara klumpigt att placera den i 1900-talets klassretorik, men föreslå i så fall ett bättre ord – bottom line är att personer med en viss bakgrund är bättre än andra på att inhämta värdefull information med hjälp av ny teknolgi, och den kunskapen kommer bli mer betydlsefull med tiden och riskerar därmed att skapa ett stort gap till de som inte ”hänger med” – vilket inte nödvändigtvis är låginkomsttagare eller ”arbetarklassen”, i USA är svarta ungdomar med låg inkomst exempelvis i den absoluta framkanten i nyhetskonsumtion och sociala medier på mobiltelefoner.

*****

Uppdatering: Nicklas Lundblad svarar här.

Han påpekar att jämförelsen mellan Dean och Allen görs i boken som understreckaren handlar om, inte av Lundblad själv, vilket väl bör poängteras.

Han gör även följande distinktion mellan Deans och Obamas kampanjer, som jag håller med om:

”Obamas kampanj var inte den gräsrotskampanj som den ibland tecknas som. Det var en professionaliserad version av Deans kampanj. Det räcker med att läsa Trippis skildringar av Dean-kampanjen för att se att de ofta inte hade en aning om vad de höll på med, att kampanjen präglades av oorganiserad kreativitet och entusiasm. Inslaget av dialog och gemensamt skapande var mycket större än det som Obamakampanjen sedan tillät. Professionaliseringen av sociala medier – inte bara av YouTube – syns också i det sätt på vilket de sociala medierna nu används i Vita Husets kommunikationsstrategier.

De obevakade ögonblicken kommer alltid att finnas, som Gelin påpekar, men de hanteras nu genast med kampanjer och med olika typer av snabba svar. De regisseras in i svaren på YouTube och kommentarerna på eventuellt obevakade ögonblick. Krishanteringen är nästan omedelbar. Professionaliseringen är svår att förneka, kan jag tycka.”

Och angående klassretoriken:

”En verklig social kritik enligt de linker som Gelin tecknar behövs dock, men den lär vi inte få genom att slänga Antonio Negri på problemet.”

Stämmer förmodligen. Jag ser fram emot att läsa boken och ha en vidare diskussion.