Sjukvårdsdebatten och det offentliga samtalets kollaps

Efter att ha börjat sommaren med att tillbringa en vacker, men väldigt sorglig, morgon i Tennessee, intervjuandes hundratals amerikaner i desperat behov av ett fungerande sjukförsäkringssystem, har det varit plågsamt att följa icke-debatten om sjukvårdsreform som pågått i USA sedan dess.

Alla de värsta problemen med amerikansk politisk debatt, med amerikansk media och politisk cynism har bubblat upp till ytan.

Lögnerna och den medvetet vilseledande informationen från de som attackerar demokraternas sjukvårdsreform är sanslösa.

Dårarna som dyker upp med protestskyltar och automatvapen på Obamas town hall-möten kommer från alla tänkbara politiska extremer – det är vapentokiga libertarianer, vänsterextrema LaRouche-konspirationsteoretiker, kristen radikalhöger och en hel del gamla hederliga rasister.

Den här renodlade galenskapen är genuin, men den har mobiliserats och genererats och förstärkts av cyniskt manipulativa politiska organisationer och lobbyister i DC, som med alla tänkbara medel vill sätta stopp för sjukvårdsreformen.

Rick Perlstein – en av USA:s allra främsta experter på den konservativa rörelsen och författare till briljanta ”Nixonland” – har skirivt den bästa analys jag läst av proteströrelsen mot sjukvårdsreformen:

”So the birthers, the anti-tax tea-partiers, the town hall hecklers — these are ”either” the genuine grass roots or evil conspirators staging scenes for YouTube? The quiver on the lips of the man pushing the wheelchair, the crazed risk of carrying a pistol around a president — too heartfelt to be an act. The lockstep strangeness of the mad lies on the protesters’ signs — too uniform to be spontaneous. They are both. If you don’t understand that any moment of genuine political change always produces both, you can’t understand America, where the crazy tree blooms in every moment of liberal ascendancy, and where elites exploit the crazy for their own narrow interests.”

Läs rubbet.

Det är tydligt att problemet med sjukvårdsdebatten är själva debattklimatet, inte detaljerna i reformen.

När folk faktiskt får veta vad demokraternas plan innehåller så är 53% positiva till den, 43% negativa.

Men missförstånden kring den sjukvårdsreform som föreslagits är enorm. De flesta amerikaner vet helt enkelt inte hur sjuvårdssystemet fungerar i dag, och kan därför inte heller avgöra hur det bör förändras.

En majoritet av tillfrågade republikaner tror exempelvis inte att Medicare är statligt (vilket det förstås är).

75 % av republikaner tror att Obamas sjukvårdsreform kommer att innebära att staten avgör vem som får leva eller dö.

Filmkritikern Roger Ebert, som överlevt flera svåra cancerbehandlingar, skriver ett fint och sorgligt blogginlägg om sjukvårdsdebatten och den amerikanska högerns tradition av att sprida skräckinjagande memes i den här typen av konflikter.

New York Times rapporterar från Remote Area Medicals senaste fältoperation i Los Angeles-förorten Inglewood, där mer än tusen personer dök upp för att få hjälp.

De har även en ledare om detta där de konstaterar – precis som jag gjorde efter att ha besökt Tennessee – att evenemanget påminner om flyktingläger i u-länder.

Att det här har blivit en fråga som polariserats mellan höger och vänster är vansinngt – om det fanns några seriösa republikaner kvar i kongressen skulle det här vara deras allra främsta fråga. Inget skulle minska budgetunderskottet snabbare än en ordentlig sjukvårdsreform. (Här gör exempelvis Arnold Kling det libertarianska argumentet för reform).

Här finns ett behändigt, lätt förenklat, flödesschema för den plan som demokraterna föreslagit.

Att sjävla processen dessutom misskötts av Obama gör knappast saken bättre. Bob Herbert har bra kritik av Obama och Emanuels misslyckanden med själva strategin och deras oroväckande tendens att gå sjukvårdsindustrins ärenden.