Respons på mitt inlägg om sexskandaler och dygd

Jag tror att jag måste skriva mer om sex på USA-bloggen, har fått en tsunami av mail, de flesta – chockerande nog – positiva. Varmt tack för alla snälla mail, det behövs.

En läsare skriver:

”Jag är verkligen inte irriterad över din dygd- och normkrönika. Tvärtom var den en av dina bättre. Att diverse konservativa politiker bryter mot sina egna (eller sina partiers/väljares) sexuella normer behöver dock inte betyda att det är fel på normerna, att de bör avskaffas eller ens att dessa politiker hycklar.

Kanske är man medveten om både sin och andras sårbarhet, och känner ett både personligt och samhälleligt behov av kontroll.

Alla kulturer utom mytomspunna öar reglerar sexuallivet, och knappast av slump.

Den intressanta frågan är därför HUR sexualiteten bör regleras, och här tror jag diskussionen är för intressant för pajkastning höger/vänster eller konservativ/liberal.

Hade Brüno varit heterosexuell och betett sig på motsvarande sätt mot kvinnor, hade den medvetna vänstern hatat honom.

Homosexuella tillhör (logiskt nog?) de få grupper som låtit sig provoceras av filmen.”

Jag håller i stort sett med om detta, inklusive kritiken av filmen Brüno. Det är ett misslyckat försök till satir som knappast hotar någon av samhällets rådande normer och det var därför det var lustigt att Dick Erixon* ändå blev upprörd av den.

Och visst behöver samhället dygder och normer för att fungera, men dessa inkluderar knappast diskriminerande lagstiftning mot homosexuella eller reaktionära familjevärderingar som ligger till grund för ett skattesystem som är extremt ofördelaktigt för ensamstående mammor och pappor.

Ett av kapitlen i min Obama-bok handlar om hur vänstern i USA kollapsade delvis för att de saknade dygder och normer. 1960-talet spårade ur. När vänstern började kasta urinballonger och tegelstenar på polisen var det lätt för högern att växa.

I dag är det snarare den amerikanska högern som spårat ur (mest tydligt i de fruktansvärda morden på Dr. Tiller, som utförde aborter i Kansas, och säkerhetsvakten på Holocaust Museum i DC, samt i den rådande Birther-rörelsen, som har stödet av en majoritet av vita män i Södern såväl som flera republikanska kongressledamöter).

Många läsare undrade varför jag inte inkluderade C-Street, den konservativa kyrkan/lobbyisthuset i DC där allehanda halvnakenhet ägt rum de senaste åren. Det borde mycket riktigt varit med, kapitlet om konservativt hyckleri i USA är långt och slingrigt, jag hade helt enkelt inte tid att inkludera allt: men en läsare tipsar om den här artikeln av Jeff Sharlet för den som vill läsa mer om vad som försigår på C-street.

Bill Maher hade en bra intervju med Sharlet, författare till boken ”The Family” som handlar om C-Street, häromveckan, finns här.

Slutligen gör Erixon själv ett logiskt magplask i försöket att besvara min text. Först avfärdar han mig genom att bunta ihop mig med ett kollektiv av typiska ”vänsterjournalister” och sedan – i samma paragraf – skriver han att misstaget jag gör är att ägna mig åt den typiska vänsterpatologin att tänka i ”kollektiv” i stället för individer.

I en och samma paragraf bryter alltså Erixon mot sina egna regler:

”Hans argumentation kan stå som exempel på hur svenska journalister tänker. Vänster, naturligtvis. Och han begår kardinalfelet att klumpa ihop människor till kollektiv, och sedan döma enligt guilty-by-association.”

Vi tar den en gång till:

”Hans argumentation kan stå som exempel på hur svenska journalister tänker. Vänster, naturligtvis.”

Och sen, i nästa mening :

”Och han begår kardinalfelet att klumpa ihop människor till kollektiv, och sedan döma enligt guilty-by-association.”

Den är färdigförpackad för Jon Stewart. Hur imiterar man den där uppgivna Jon Stewart-minen när han spelar upp två klipp från samma person som fullständigt säger emot sig själv?

Priceless.

Erixon har även mailat SvD:s chefredaktör Lena K Samuelsson och klagat på mig. Varför mailar du inte direkt till mig i stället, Dick? Är det mer dygdigt att försöka undergräva en frilansjournalists framtid på en dagstiding snarare än att delta i en öppen dialog?

Erixon är tydligen väldigt mån om att hans namn ska stavas just så, med ”x”, i offentligheten, kanske för att, likt Alex Schulman, skilja hans privata från offentliga persona. USA-bloggen undviker som sagt gärna pseudonymer, men av ren hövlighet kommer jag hädanefter skriva Erixon och inget annat.

Samma hövlighet finns tyvärr inte bland Erixons lärjungar. Jag har fått ett par mail som förmodligen skulle kunna polisanmälas. En av dem har roat sig med att lägga upp min mailadress (som lyckligtvis inte är den jag vanligen använder) i olika spam-robotar och konservativa mailutskick.

Det är förstås sådant man får räkna med om man kritiserar konservativa i Sverige. Personangrepp, brutala påhopp, infantil mobbing i allmänhet. Har kollegor som utsätts för betydligt värre saker.

Jag tänker inte klaga på det, det är en naturlig bieffekt av den öppna och känslomässiga diskussion vi dagligen för på nätet, men det tyder på att vi kanske inte har allt för mycket att lära oss om dygder och normer av de här personerna.

(Kommentarer avstängda även här, men vänligen skicka e-post)