En oförglömlig sommar för konservativa dygder och normer

Bloggaren Dick Eriksson slår ett slag för konservativa ”dygder och normer” på sin blogg:

”Utan dygder och normer finns ingen långsiktig strävan mot eget förverkligande genom utveckling, som ofta kan vara krävande, svår, tuff, jobbig men som när den väl är uppnådd ger en tillfredsställelse som vida överstiger lyckan att måla ansiktet i guld och springa halvnaken genom Stockholms gator (så som under Prideparaden igår)”

Intressant att nämna just Pride som motpol till konservativa dygder. Kanske hänger det här ihop med att Eriksson är den enda konservativa personen i hela världen som faktiskt blev provocerad av Sasha Baron-Cohens ”Brüno”?

(Eriksson har även rasat mot Pride här)

Men framför allt är det lite festligt att Eriksson väljer just augusti 2009 som tidpunkt för att slå ett slag för dygder från ett konservativt (och givetvis fullt påklätt, icke guldmålat) perspektiv.

Det har nämligen varit en händelserik sommar inom just detta område.

I Italien har den konservativa dygdens nationella ikon Silvio Berlusconi visat sig ha som hobby att nakenbada med prostituerade kvinnor samt ha något slags än så länge ospecificerat kroppsligt umgänge med en 17-årig ”modell”.

Men framför allt har vi ju här i Amerika haft en i stort sett oavbruten parad av mer eller mindre påklädda republikaner som, bara ögonblick efter att de stått i kongressen och förklarat hur samkönade äktenskap förstör familjeinstitutionen, blir påkomna med byxorna nere vid anklarna när de, som i fallet John Ensign, har sex med sin stabschefs fru, bara för att sedan be mamma och pappa betala henne och hennes stackars man 96 000 dollar som ”kompensation” (där har vi en härlig kombination av två konservativa dygder: ärvda pengar och starka familjevärderingar).

Sen har vi Mark Sanford, den republikanske South Carolina-governören som är själva sinnebilden för konservativ dygd i USA (han hämtar generellt alla sina råd om hur man lever dygdigt från Bibeln; vilket bland annat innebär att när han blir arg över något botar han det genom att gå i trädgården och gräva en grop). I somras försvann Sanford spårlöst från sitt kontor och utgav sig för att vara på bergspromenad i Appalacherna, men i själva verket var han i Argentina och citerade ”Törnfåglarna” för sin älskarinna Maria, medan fru och barn satt ensamma hemma i South Carolina och gjorde tappra försök att fira Fars Dag, utan Far.

Eller, om vi tillåter oss att blicka tillbaka en smula, Mark Foley, en annan republikansk kämpe för heterosexuella normer och familjevärderingar, som skickade e-mail till minderåriga pojkar där han bad dem berätta om vad som gömde sig i deras kalsonger.

Eller Larry Craig, starkt emot samkönade äktenskap och homorättigheter överhuvudtaget, som försökte ragga upp män genom tåflörtande på offentliga toaletter.

Eller Glenn Murphy Jr, ordförande för Young Republicans Club, som länge har försökt övertyga partikollegor om att mer högljutt protestera mot homorättigheter av rent taktiska skäl, som blev påkommen när han försökte utföra oralsex på en sovande 22-årig man.

Eller David Vitter , republikansk kongressledamot i Louisiana, som föredrog att betala för sin oralsex.

Eller Randall Tobias, direktör för George W Bushs AIDS-bekämpning i Afrika, som är emot användandet av preventivmedel och kondomer, som var regelbunden kund hos en eskortfirma i DC (inklusive kondom).

Eller det heliga heterosexuella äktenskapets främste riddare i Amerika, Newt Gingrich, som tycker om det heliga heterosexuella äktenskapet så mycket att han gift sig tre gånger.

Till saken hör väl också att dessa republikaner var drivande i försöken att avsätta Bill Clinton under Levinsky-skandalen.

TPM har sammanställt ett behändigt diagram över konservativ dygd här.

Bara en tanke: när den konservativa dygdens mäktigaste och mest offentliga förespråkare ägnar sig åt så här mycket ”halvnakenhet” är det kanske läge att justera dessa ”dygder och normer” en smula?

(Fotnot: det är givetvis inte bara konservativa politiker som ägnar sig åt prostitution och otrohet, men liberala politiker tenderar att undvika att ackompanjera detta med att prata om ”dygd”, med vissa berömda undantag).

Eftersom detta visat sig var ett laddat ämne som attraherar en del ilskna läsare som inte respekterar SvD.se:s publiceringskrav stänger jag av kommentarerna, men lovar att publicera samtliga mail som undviker svordomar, personangrepp och lever upp till grundläggande krav på dygder och normer.

Uppdatering: Som väntat en hel del mail om att jag ”stavat fel” på Erikssons namn. Namnet är i själva verket korrekt som jag skrivit det, vi använder inte artistnamn på USA-bloggen om det inte är absolut nödvändigt.

Däremot råder det tydligen diskussion om huruvida Sarkozys affärer ägde rum före/efter skilsmässa med sin fru (får erkänna att jag slarvar med Paris Match-läsningen) och jag har därmed strukit det stycket.