Två sidor av konservatismen i England och USA

Den begåvade journalisten Christopher Caldwell skriver en bra artikel om David Cameron i helgens NY Times Magazine.

Jag kan inte låta bli att slås av parallellerna mellan den konservativa splittringen i USA och Storbritannien:

”There are really two strands of modernizers in the Tory party. There are the green-friendly, diversity-oriented, welfare-state-defending ones – the ones who simply want to move the party to the left. And there is a smaller group, centered on the former party leader Iain Duncan Smith, that is equally troubled by the Thatcher era’s undue focus on economic matters but that has a very different idea of what the party’s real focus ought to be. Heavily influenced by American conservative Christianity, this wing of the party often speaks of “compassionate conservatism.”

Samma splittring finns ju bland konservativa i USA: dels finns de som vill röra sig mot mitten, vill göra drastiska förändringar för att motverka klimatkrisen, tycker att socialkonservatism är föråldrad, är toleranta mot homosexualitet, för kvotering av minoriteter och kvinnor. Dels finns den kristna högern som är övertygade om att partiet förlorat valen 2006 och 2008 för att de inte var tillräckligt långt till höger.

I Storbritannien verkar den förstnämnda kategorin ha lyckats ta över det konservativa partiet, i USA är det tvärtom.

I Storbritannien har ju Tories dessutom fördelen att inte ha suttit vid makten under vår tids största finanskris, vilket ger dem chansen att skylla allt på Labour (den europeiska socialdemokratins bakslag i EU-valet kan ju ses som ett tecken på att keynesianism inte alls fått samma renässans där som här i USA).

Cameron själv är förstås en slug spelare någonstans i mitten av de två sidorna av sitt parti – han vill gärna framstå som modern och tolerant (på bilderna i Times sitter han i en fåtölj och läser The Guardian, i stället för någon av de konservativa dagstidningarna) och vill vara lite sådär ung och trendig (han gav Obama skivor med Lily Allen och The Smiths när de träffades – vad är den här grejen med statschefer och politiker som ger varandra musik hela tiden?) men har samtidigt en bakgrund av intolerans i LGBT-frågor och aborträttigheter och är väl i grund och botten en ganska oförändrad thatcherist.