Swagga?

Ett talande litet ögonblick på Vita Husets korrespondentmiddag i helgen var nog trots allt när Obama drev med Michael Steele.

Här hade vi alltså en svart president som sällan använder sig av det som i brist på bättre ord får kallas svart ”gatuslang”, som drev med en svart republikan för att han gör ofta pinsamma försök att prata med svart gatuslang, trots att man märker att det här är ungefär lika bekvämt för honom som när Carl Bildt tvingades göra en raplåt.

Om man ägnade sig åt en djupgående analys av de nervösa skratten i publiken skulle man nog förstå en hel del av amerikansk samtid.

Att Steele känner sig tvungen att vara ”street”, oftast enligt en ungefär 15 år gammal vit bild av hur svarta amerikaner ska bete sig och prata (”off the heezy!”) säger ändå något om de så kallade rasrelationerna i USA.

Jag såg precis en extremt obekväm CNN-diskussion om Obamas ”swagger”, eller ”swagga” som de stavar det på CNN, där man ”analyserar” Obamas ”flava” och programledaren ber om musiken från filmen ”Shaft” som ackompanjemang.

Det här är lite som med fist bump-gate förra hösten. Förvirrade CNN-programledare får för sig att allt beteende som avviker från det allra mest formella måste vara något slags mystisk svart gatukultur. Att även vita amerikaner ibland hälsar genom att knacka sina knytnävar mot varandra låtsades man inte om.

På samma sätt låtsas amerikansk media nu att ”swagga” är något ballt som bara såna där härliga svarta avspända män kan ägna sig åt.

Man har förstås redan glömt att George W Bush så gärna pratade om sin ”Texas swagger”.

Som Bush brukade säga när han var på bra humör: ”Some people say I have a certain swagger when I move. That’s what we in Texas call… walking”.

Eller som man säger på CNN: swagga!