Angående Korseld

Korseld anno 69: Chomsky, Buckley

Jag blev först lite orolig när jag fick veta att två av mina arbetsgivare, SvD och Aftonbladet, startat en tv-satsning som lånat namnet från CNN-pekoralen ”Crossfire” – ”Korseld”, med Katrine Kielos och Sanna Rayman och roterande gäster.

Men det känns talande för skillnaden mellan svensk och amerikansk politisk dialog att de två programledarna, som väl är ungefär hälften så gamla som CNN-programledarna var, är sakligare, bättre pålästa och mer seriösa.

Det bevisar att det går att göra konflikt-TV utan att gegga ner det.

Jag undrar om det kanske kan vara så att formatet inte är influerat av ”Crossfire”, utan av William F Buckleys legendariska debattshow ”The Firing Line”?

Den Charlie Rose-spartanska scenografin antyder åtminstone detta, och i de bästa ögonblicken påminner Kielos och Raymans artiga bråkande om den legendariska ”Fiiring line”-diskussionen mellan Buckley och Noam Chomsky, från 1969, exempelvis i samtalet med Per Schlingmann.

Men i ett större sammanhang oroar det mig ändå lite att svenska medier är så ivriga att imitera den amerikanska slagfältsretoriken i politisk debatt – varför ska politiska samtal överhuvudtaget ha machoaktiga titlar som vi associerar till krig?

Det bygger på en lätt underskattning av mottagaren, en tro att det enda folket egentligen vill ha är wrestling.

Jon Stewarts klassiska Crossfire-sågning finns här (programmet lades ner tre månader senare) och funkar fortfarande som en bra påminnelse om riskerna med konflikt-TV.

Jay Rosen på NYU reder ut den så kallade ”he said, she said”-journalistikens problem här.

Det som gör Kielos och Rayman – och svensk media i allmänhet – bättre än det här är förstås att de faktiskt vet vad de pratar om, till skillnad från 90% av programledarna på amerikanska kabelnyheter.