På jakt efter symbolisk fattigdom

En tidning föreslog nyligen att jag skulle göra ett reportage från ”tältstaden” utanför Sacramento i Kalifornien. Den har fått mycket uppmärksamhet i medierna. Det blir bra bilder: tusentals tält står uppställda i utkanten av staden, med Sacramentos skyline i bakgrunden. Nyheten ska alltså vara att den ekonomiska krisen gör att vanliga amerikaner numera bor så här – ”tältstaden” ska vara 2000-talets svar på den stora depressionens ”Hoovervilles” (då exempelvis delar av Central Park såg ut som ett slumområde i Calcutta).

I själva verket har dock tältstaden i Sacramento funnits där i 30 år. Många som bor där har bott där i decennier. Nedläggningen av mentalsjukhus på 1970- och 80-talet var en viktigare faktor för tältstadens framväxt än dagens ekonomiska kris. Det är därmed inte så mycket en nyhet som en påminnelse om en kronisk fattigdom i USA.

Tältstaden får ändå uppmärksamhet eftersom den passar in i mediernas bild av fattigdom: den ska vara synbart miserabel, lätt att förstå. Folk ska helst vara smutsiga, ha trasiga kläder, sova utomhus. Fattigdomen ska ”synas”.

I själva verket ser ju fattigdom inte alltid ut så. Jag gjorde ett reportage om hemlöshet i New York för ett par år sedan, för Situation Stockholm, och konstaterade då att en majoritet av New Yorks hemlösa (som på 2000-talet är fler än någonsin) var flerbarnsfamiljer som utåt sett ser välmående ut. Det är inte särskilt svårt att exempelvis få hela och rena kläder gratis i New York genom välgörenhetsorganisationer.

New York Times skrev nyligen om en hemlös tjej som till vardags säljer fyradollarsfrappuccinos på Starbucks på Manhattan.

Men i medierna är de här berättelserna krångligare att hantera, lättare då att hitta någon som ser ut som Fisher King och säga: detta är fattigdom.

Det är intressant att det främst är vänstermedier som uppmärksammar tältstaden, med ett slags kontraproduktiv alarmism, medan marknadsliberala The Economist får rycka in och komplicera situationen, vilket förmodligen är ett mer hälsosamt sätt att faktiskt göra något åt problemet: ”Livet i USA kan vara tröstlöst även utan mediahype”, skriver de.

Washington Post har en video från en matreserv på en baptistkyrka i den amerikanska huvudstaden som ger en bra ögonblicksbild av den nya fattigdomen och faktorerna till den.

Något som ofta glöms bort är något så enkelt som att priserna stigit på nästan allt: mat, boende, bensin, sjukvård. (Jag skriver en del om just det här i min bok, med utgångspunkt från bland annat Elizabeth Warrens alltid läsvärda rapporter).

Jag tackade hur som helst nej till att skriva om tältstaden, men har ett par andra artiklar om den nya fattigdomen i USA, som snart kommer i olika svenska tidningar.