Veckan sammanfattad

Jag behöver kanske inte gnugga in det här, men det har varit en rätt bra vecka för Obama (hans budget hyllas av såväl Krugman till vänster som Clive Crook till höger, och hans tal till kongressen ser ut att ha ökat hans popularitet bland republikaner med 15 %), medan Bobby Jindals replik inte åstadkom så mycket annat än några hyfsat roliga ”30 Rock”-skämt på Twitter (och förmodligen en Saturday Night Live-sketch imorgon, om de sänder nu?)

Men jag tror att jag gnuggar lite ändå. För när jag senast påstod att det var korkat och självdestruktivt av republikanerna att fortsätta röra sig åt höger trots tre stora valförluster i rad (två kongressval och presidentvalet) fick jag ett dussintal ursinniga mail och kommentarer från svenska republikaner som såg påståendet som det slutgiltiga beviset för att jag är en marxist som vill förgöra Amerika.

Nu säger republikanen David Brooks samma sak:

”There’s an intra-Republican debate. Some people say the Republican Party lost it’s way because it got too moderate. Some people say got too weird, too conservative. He [Jindal] thinks they got too moderate and so he’s making that case. I think it’s insane, and I just think it’s a disaster for the party; I just think it’s unfortunate right now.”

Jag skrev även så här om den republikanska interna debatten:

”Det är nog ingen slump att den vettigaste debatten om republikansk förnyelse inte sker i de traditionella medierna (Weekly Standard, National Review, Fox News, Wall Street Journal), utan på bloggar och sajter som David Frums New Majority, Patrick Ruffinis The Next Right och The American Scene”

Och nu skriver ex-republikanen Andrew Sullivan:

”The real debate on the right is taking place outside many of the current bullwarks. Amcon, NewMajority.com, The American Scene, Beliefnet – let alone Cowen and McArdle And Larison et al: all these places are more relevant right now than National Review and the Weekly Standard. And maybe that’s a good thing.”

Varför bryr jag mig om detta? Inte för att jag oroar mig för republikanerna, utan för att jag oroar mig för demokraterna. Det är ohälsosamt att vara ett regerande parti i ett tvåpartisystem när det andra partiet drabbas av ideologisk implosion.

I Lionel Trillings ”The Liberal Imagination” skrev han att en intelligent opposition var själva förutsättningen för att det regerande partiet skulle fungera, annars riskerar de att bli ideologiskt förslappade. Han citerar John Stuart Mills ”Utilitarism”, där han skrev om sina konservativa motståndare: ”Vi bör vara rädda för deras dumhet, inte deras visdom. Det är inte deras styrkor, utan deras svagheter, som fyller oss med fruktan.”

Jag tror fortfarande att den enda rimliga vägen framåt för republikanerna är det som Douthat och Salam kallar den ”kristna mitten”: ett försiktigt kliv till mitten på livstilsfrågor, medan man överger skattesänkningsfundamentalismen. Det går knappast att bygga en populistisk revolt på att kalla Obama för ”Robin Hood” för att han höjer skatterna för de allra rikaste.

Utah-governören Jon Huntsman är en av få republikaner med självinsikt:

Q: In December you talked about people 40 and under having a very different view on the environment. Is there a similar generational gap on gay rights?

A: You hit on the two issues that I think carry more of a generational component than anything else. And I would liken it a bit to the transformation of the Tory Party in the UK…They went two or three election cycles without recognizing the issues that the younger citizens in the UK really felt strongly about. They were a very narrow party of angry people. And they started branching out through, maybe, taking a second look at the issues of the day, much like we’re going to have to do for the Republican Party, to reconnect with the youth, to reconnect with people of color, to reconnect with different geographies that we have lost.”