Så fungerar (inte) senaten

Signaturen Joel H ställde följande fråga i mitt tidigare inlägg om krispaketet:

”Jag skulle vilja fråga Martin hur Republikanerna har kunnat få en så tung plats vid förhandlingsbordet att de kan förhandla till sig en så deal som 58-42 och ändå verka missnöjda? Även om de inte är uppe i 60 säten så, borde ju demokraterna ha mer makt än så. För mig verkar det som att republikanerna tycker att liberalerna borde nöja sig med en gnutta bipartisan-styre efter åtta års fri lek i Vita Huset.”

Den bästa förklaringen till det är att den amerikanska senaten är en relativt orättvis gren av den amerikanska regeringen, som inte representerar folkets vilja särskilt bra.

Den ger exempelvis oproprtionerligt stor makt till landsbygdens intressen, på bekostnad av storstädernas. Varje delstat har två senatorer, oavsett invånarantal (till skillnad från representanthuset där varje delstat får olika antal representanter beroende på invånarantal). Således har Wyoming (522 000 invånare) lika många senatorer som Kalifornien (37 miljoner invånare).

De 38 37 republikanska senatorer som röstade emot krispaketet representerar bara 25 % av USA:s befolkning.

Det här ger inte bara ett oproportionerligt stort överslag på republikanska idéer (skattesänkningar!) utan även på landsbygdens intressen generellt. Senaten lyckades exempelvis utöka miljarderna till motorvägar, medan de ströp bidragen till kollektivtrafik, renovering av skolor i storstadsområden, brandkår mm.

Dessutom har den republikanska senatorerna generellt flyttats åt höger de senaste åren. I de senaste två valen har demokraterna gjort stora vinster i kongressen i traditionellt republianska delstater, där socialkonservativa republikaner ersatts av socialkonservativa demokrater (så kallade Blue Dog Democrats, som exempelvis nya New York-senatorn Kirsten Gillibrand).

De republikaner som finns kvar tenderar därmed att vara de allra mest konservativa. Således har vi fått en republikansk minoritetskongress som är svår för demokrater att samarbeta med.

Det har också inneburit att det fåtal relativt liberala republikaner som finns kvar har fått extremt mycket makt – framför allt Maine-senatorerna Olymia Snowe och Susan Collins (som tillsammans med Arlen Specter var de enda republikaner som röstade för krispaketet, och de var även de enda republikaner som röstade för andra förslag från demokraterna i år, som Lily Ledbetter Fair Pay Act, som förbjuder lönediskriminering mot kvinnor).

Nate Silver uppmärksammade de få ”liberala” republikanernas makt förra veckan.

Den goda nyheten för demokrater är att det än så länge ser ut som om en majoritet av de senatsäten som det kommer att röstas om 2010 är republikanska, men väldigt mycket kan förstås hända på två år.

Generellt är kongressvalen ofta bra för det parti som presidenten inte tillhör, och med tanke på att USA kommer att…tja, gå åt helvete under det kommander året lär väl demokraternas popularitet inte direkt rusa i höjden (oavsett hur många av dessa problem som är ärvda), men jag undrar hur en republikansk populistisk reaktion egentligen skulle kunna se ut. Hur effektivt blir det att prata om skattesänkningar i delstater som Missouri, Michigan och Ohio, där 12-15% av väljarna är arbetslösa.