Republikanernas identitetskris, del VIII

Det har varit en halvdan vecka för Amerika, men en bra vecka för C-Span, TV-kanalen som sänder nonstop från kongressen. I dag har man kunnat njuta av ett dussintal republikanska senatorers försök att snacka ner Obamas krispaket, och det var en…intressant uppsättning idéer som presenterades.

Från Global warming-förnekare, som insisterade på att hela krispaketet ska gå till motorvägar i Kalifornien (och lite till armén), till evolutionsförnekare, som förklarade att det är helt oacceptablet med ett krispaket där 0,00001% av den totala summan delvis kan gå till sydamerikanska abortkliniker.

Att döma av förhandlingarna om krispaketet så kan man känna igen en republikan i kongressen år 2009 genom att det är någon som ser tillbaka på det senaste decnniet och konstaterar att USA främsta problem är:

1. Inte tillräckligt mycket skattesänkningar

2. För lite motorvägar

3. För lätt att göra abort

För den som vill ha en nyanserad inblick i republikanernas hjärnor rekommenderar jag att ni läser briljanta Eve Fairbanks på New Republic, som skriver regelbundet på The Plank, och som har den här härliga artikeln i senaste numret, där hon lyckas sammanfatta republikansk mentalitet så här:

”Republikaner anser att amerikaner, trots att de inte tänker rösta på dem, ändå står på deras sida”.

Man kan säga att det just nu finns två typer av republikaner i Washington. En minoritet som fortfarande är övertygade om att de grundläggande konservativa idéerna bör gå att applicera på 2000-talets USA – vi kan kalla dem Burke/Buckley-falangen.

Sedan har vi den andra falangen, som uteslutande bryr sig om sina egna chanser att bli omvalda, och vars högsta prioritet därmed blir att demokraterna, och i synnerhet Obama, ska misslyckas, oavsett följderna för det amerikanska folket.

Det är den här falangen som, tyvärr, dominerar partiet. De tycker på fullt allvar att det är en bra idé att rekrytera Joe the Plumber som ekonomisk rådgivare, och svarar så här i en ny opinionsmätning:

”55% of Republicans say the party should be like Palin, compared to 24% who say they should be like John McCain.”

Sam Tanenhaus har studerat den här ursäkten till konservativ rörelse och konstaterat att begreppet konservatism i USA just nu är dött.

Att republikanerna för första gången utnämnt en svart person, Michael Steele, som partiordförande måste väl anses positivt, de har insett att de inte kan fortsätta med den strategi som Steve Schmidt arbetade fram under presidentvalet, där man effektivt lyckades stöta bort alla minoriteter till förmån för vita på landsbygden.

Men vi ska inte glömma att det var Steele som myntade årtusendets mest korkade politiska slogan: Drill baby drill.