Colson Whitehead och diabetesprosan

För ett tag sedan skrev jag en liten essä om unga, amerikanska författare som tycker att det bästa sättet att vara ”realistisk” är att stoppa in precis allt de kan komma på i sina romaner – oredigerad e-post (avfotograferad från datorskärmen), 23-sidiga fotnötter och fritt associativa bisatser som sträcker sig över ett uppslag.

Jag döpte det här – kanske lite slarvigt – till diabetesprosa (det var för tidskriften ALT).

En av våra bästa New York-författare, Colson Whitehead, har en bra grej om precis det här i senast Harper’s. Han nämner Raymond Carver som motpolen till denna våg av ”hysterical wordplay”. Carver dök ju passande nog även upp i ALT, där det fokuserades just på vikten av att ha en bra redaktör.

”So often in today’s fiction, we’re left to make our way through the muddle of the author’s hysterical wordplay. It is a false show. Writers confuse the encyclopedic for the illuminating and the meaningful, mistake the exuberance of frenetic language for that which addresses the higher self. When you return to a master like Carver at the end of a long day, it’s a refreshing tonic. This sentence is short, not because it is brief-which it is-but because it has few words.”

Det här handlar inte om den överskattade Korta Meningen, utan bara om att det kan vara lämpligt med en viss avhållsamhet när det gäller prosa. Man kan inte bara skildra världen som kaotisk, låtsas att det är ”precis så det är”. En läsare förtjänar en text som är färdigredigerad.

Whitehead har förresten skrivit en av de vackraste New York-böcker jag läst,”The Colossus of New York”. Snart kommer ny roman, ”Sag Harbor”.