Ännu fler trötta Tracy Flick-jämförelser

Men ärligt talat. Kirsten Gillibrand, New York-demokraten som kommer att ta över Hillary Clintons senatsäte, jämförs här – förstås – med Tracy Flick, Reese Witherspoons hurtiga karaktär i ”Election”.

Detta har Gillibrand därmed gemensamt med Hillary Clinton, Nancy Pelosi, Sarah Palin, Claire McCaskill, Dana Perino, och i stort sett alla andra kvinnor som gjort anspråk på makt i Washington på 2000-talet.

Börjar det inte bli dags att hitta en ny sexistisk stereotyp för den som vill fortsätta slänga ur sig puckade, nedlåtande fördömanden av kvinnliga politiker?

Jag såg om ”Election” förra året, och förvånades över vilken total brist på empati regissören har för Tracy Flick. Visst, hon är en outhärdlig person, men vi erbjuds inte minsta chans att förstå vad det är som gjort henne så outhärdlig. Jämför med Alexander Paynes andra två filmer, ”About Schmidt” och ”Sideways”, som mer eller mindre går ut på att förstå varför antihjältarna i huvudrollerna (nyanserat spelade av Jack Nicholson respektive Paul Giammati) blivit som de blivit. Vi förväntas, till slut, tycka om dem.

Tracy Flick, däremot, förväntas vi bara avsky. Vi får små glimtar av hennes hemmiljö, och anar en krävande mamma, frustrerad över sin hemmafrutillvaro, som projicerar alla sina återhållna ambitioner på kakbakande, och därmed känner en nästan hysterisk entusiasm över att dottern tillhör en generation som kan göra något mer konstruktivt av sin duktighet.

Men i sista scenen ser vi bara Tracy, hoppandes ut ur en Lincoln Town Car med mörklagda rutor, på väg till en republikansk medlemsklubb i DC – hon är inte bara en överambitiös kvinna, hon är dessutom repubikan. De två dödssynderna, enligt Payne.

Hur skulle en manlig version av Tracy Flick se ut? Kanske Gordon Gekko? Chansen är i alla fall stor att han skulle vara betydligt mer accepterad av samhället i stort.

Gillibrand verkar, hur som helst, lovande. Potentiellt en ny Hillary.