Martin Gelin
av Martin Gelin
Att döma av de Obama-möten jag besökte i helgen finns det inga tecken på att hans väljarbas håller på att göra uppror. Jag hann med fyra möten av minst sagt olika karaktär – Brownsville, Upper West Side, Upper East Side och Brooklyn Heights. De dominerades av sakliga och pragmatiska diskussioner där målet var att spalta upp ett tiotal frågor som man sedan ska pusha på Obama.
Obama-kampanjen säger i princip samma sak som Roosevelt: ”I agree with you, I want to do it . Now, make me do it.”
Ekonomin, skolorna, att skapa nya jobb, inte minst åt kvinnor, och att göra något åt sjukvårdssystemet var de mest akuta frågorna.
På tre av mötena togs samma Times-debattartikel upp: Linda Hirshmans ”What about the jobs for women?”
Annars var spektrumet brett: från Brownsville-gummor som oroade sig för pistolskotten som höll dem vakna om nätterna till ett Dennis Kucinich-par på Upper West som ville ockupera fabriker.
Generellt var det nästan bara medelålders kvinnor på mötena. Det är som i Sverige, inget blir någonsin gjort utan dem.
Ett tydligt tecken på att de här små gräsrotsmötena – drygt 4 000 runt om i landet den här helgen – har en verklig politisk makt är att sjukvårdsindustrins försäkringsbolag börjat skicka sina lobbyister på dem. De uppmuntrar anställda, samt ”nöjda” kunder, att infiltrera Obamas gräsrotsmöten för att ge en positiv bild av försäkringsbolagen.
Det här är intressant eftersom det verkligen går rakt till kärnan på problemet med det amerikanska sjukvårdssystemet. Många i Sverige verkar tro att det är amerikansk sjukvård det är fel på. I själva verket är amerikanska sjukhus förstås minst lika bra som svenska. Problemet är att folk inte har råd att gå dit, och där är det sjukförsäkringarna som är boven.
Min kollega Roland Poirier Martinsson, som må ha en annan syn på USA än jag har, skrev en bra artikel om amerikansk sjukvård apropå det svenska mottagandet av Michael Moores ”Sicko” förra året (filmen attackerade just sjukförsäkringarna, men svenska filmkritiker fick det till att han attackerade ”sjukvården”).
Hur som helst. Om det är några som börjar bli lite oroliga för Obamas politik så är det snarare de konservativa och nyliberala som stödde Obama för att de hoppades att han skulle göra något åt Bushs enorma budgetunderskott och slösaktighet.
Det verkar nu tydligt att Obama kommer att ägna sig åt satsningar på infrastruktur och offentliga utgifter som närmar sig Roosevelts New deal och Johnsons Great society – vilket är precis den medicin som ekonomer som Paul Krugman och Joe Stiglitz förespråkar. Läs exempelvis Krugman om detta i New York Review of Books (han pratade väl även en hel del om det här under sitt besök i Sverige förra veckan).
I veckans The Economist finns en karikatyrteckning med Obama som jultomte, med säcken full av krispaket. Bredvid står en liten tomtenisse och säger att han gillar Obamas ”djupröda” outfit.
Andrew Sullivan, som tillbringat två år med att försöka kombinera sitt passionerade Obama-stöd med sin konservativa politik, kallar Obamas infrastruktursatsningar ”socialistiska” (åtminstone med lite mer trovärdighet än när Sarah Palin avfärdade precis all typ av skatt som socialistisk, i ett minnesvärt tal jag såg henne hålla i Pennsylvania i oktober: ”He wants to take your money and give it to someone else! That’s socialism!”).
Frågan är hur betydelsefulla sådana anklagelser är när i stort sett alla är överens om att de här satsningarna behövs.
Bara några sidor efter skämtteckningen skriver The Economist själva:
”As America’s recession continues to deepen, one mercy is that there is no longer any debate that a fiscal stimulus is required to fill the hole left by the collapse of private demand”.
Mer relevant är att fokusera på att de här pengarna spenderas på rätt sätt, och där känner jag att Obamas kompetenta, intelligenta, pragmatiska team ger mig ett visst förtroende.
Vi börjar i rätt ände, med den största satsningen på dagis sedan LBJ.
Utbildningsminister Arne Duncan verkar lovande.