Obama rekryterar från höger, regerar från vänster

av Martin Gelin

”The lesson Holmes learned can be put in a sentence. It is that
certitude leads to violence. This is a proposition that has an easy
application and a difficult one. The easy application is to ideologues,
dogmatists, and bullies–people who think that their rightness
justifies them in imposing on anyone who does not happen to subscribe
to their particular ideology, dogma, or notion of turf. If the
conviction of rightness is powerful enough, resistance to it will be
met, sooner or later, by force.”
– Louis Menand ”The metaphysical club”

På omslaget till förra veckans Time Magazine hade de klistrat in Obamas ansikte på Franklin Delano Roosevelts kropp.
Newsweek hade i sin tur en bild på Obama där hans skugga bildar Abraham Lincoln.
Jag har sett minst ett dussintal amerikanska tidningar den senaste veckan som ägnat sig åt liknande jämförelser.

Det är lite fascinerande, för det var ju inte länge sedan som den allmäna uppfattningen om Obama var att han var valpig, oerfaren och diffus. Men nu jämförs han envist med den största republikanske presidenten någonsin och den största demokratiske presidenten någonsin.

Pundits från både höger och vänster har därmed gjort det väldigt tydligt att det faktiskt bara finns tre alternativ för Obama just nu: han kan antingen bli vår tids Lincoln, vår tids FDR, eller vår tids största besvikelse.

Själv har jag ju aldrig hymlat med mitt stöd för Obama, men jag har inte heller haft några sådana orealistiska förväntningar på vad han faktiskt kan åstadkomma som president.

Bara hans seger i sig innebär förstås ett (enormt) symbolvärde, men politiskt har han alltid verkat ligga närmare demokraternas mitten-höger än den vänsterfåra hans motståndare försökte associera honom med under valkampanjen.

Tittar man på de rekryteringar han gjort hittills hittar man mestadels mittendemokrater som Rahm Emanuel, Hillary Clinton och Tim Geithner (med enstaka vänsterundantag, som Elizabeth Warren).

Tittar man däremot på de politiska förslag och riktlinjer som Obama föreslagit sedan han vann valet så är det en mer traditionellt vänsterliberal, demokratisk agenda.
Så här lät Obamas tal till nationen den här veckan:

”I have already directed my economic team to come up with an Economic Recovery Plan that will mean 2.5 million more jobs by January of 2011 /…/ We’ll put people back to work rebuilding our crumbling roads and bridges, modernizing schools that are failing our children, and building wind farms and solar panels; fuel-efficient cars and the alternative energy technologies that can free us from our dependence on foreign oil and keep our economy competitive in the years ahead.”

Rejäla miljöinitiativ, enorma satsningar på infrastruktur och skolor och 2,5 miljoner nya jobb i stället för den hastigt ökade arbetslöshet som Bush-epoken lämnar efter sig– såväl som löften om sjukvård åt alla, att få ut trupperna ur Irak, stänga Guantánamo och omedelbart upphöra tortyren.
Jag tror att man måste bo i en liten europeisk kokong om man inte ser skillnaden mellan det och de senaste åtta åren här.

Jonathan Chait på New Republic säger:
”The question isn’t whether Obama can move the United States to the left of Europe, it’s whether he can move the United States to the left of where it currently stands.”

Anledningen att det är så många som missförstår Obamas politiska ambitioner är att hans image bygger på två till synes motsägelsefulla roller.
Dels finns det den Messias-liknande Obama som håller svulstiga tal, som pratar i bibliska termer om stormar och oväder och åtta mörka år, citerar Sam Cooke och MLK.
Dels finns det den pragmatiska, kalkylerande realisten Obama, som är övertygad om att ödmjukhet och försiktighet är två av de viktigaste egenskaperna hos en bra ledare, som samarbetar med motståndare, lyssnar på sina rivaler, kompromissar med republikaner och ändå övertygar den vänsterliberala basen om att han står på deras sida.

Ett bra sätt att försöka förstå de här till synes motsägelsefulla rollerna är att läsa Reinhold Niebuhr, en av de ideologer som haft störst betydelse för Obamas sätt att tänka, i synnerhet när det gäller hans syn på ledarskap och maktens begränsningar. (Jag har skrivit tidigare om Obama och Niebuhr här och här)

I Andrew Bacevichs läsvärda nya bok ”The limits of power” beskriver han läget i dagens USA med utgångspunkt från just Niebuhrs mest inflytelserika böcker, och det är svårt att hitta ett mer passande manifest för en amerikansk president efter åtta år av Bushs hybris och bångstyrighet.
Att Obama inser ”maktens begränsningar” behöver alltså inte innebära att han inte kommer att förändra något.
Det många verkar missförstå är att motsatsen till George W Bush inte är en vänsterideolog som är lika enfaldig som Bush från andra hållet. Motsatsen till Bush är snarare någon som liknar Obama – kompetent, realistisk, benägen till kompromisser, intellektuellt nyfiken, med konservativt temperament men vänsterliberala ideéer.
En pragmatiker snarare än en ideolog.

Det blir allt mer tydligt att Obamas bombastiska kampanj framför allt var ett effektivt sätt att mobilisera väljare.
Hans faktiska ambitioner är mer ödmjuka. Men kan man därmed säga att kampanjen var oärlig? Jag tror inte det. En pragmatisk, flexibel Obama kommer att vara en betydligt mer effektiv president än en ideologiskt enkelspårig Obama.

Några andra röster om Obamas första två veckor som president-elect:

David Brooks tycker att Obama gjort ett ”strålande” jobb hittills.

Ana Marie Cox uppmärksammar republikanernas förvånansvärt positiva reaktion till Hillarys nya jobb.

Bob Woodward tycker däremot att Hillary är en dålig idé.

Spencer Ackerman är också skeptisk.

Kompromissen med Liberman får beröm av demokraterna i kongressen, men en hel del vänsterbloggare är sura, enligt Politico.

The Economist gillar Geithner.