Obama rekryterar kongressens största skitstövel

av Martin Gelin

Det blev precis klart att Rahm Emanuel ska bli Obamas stabschef i Vita Huset, vilket det ryktats om ett par veckor.
Personlighetsmässigt är det svårt att hitta någon politiker som har mindre gemensamt med Barack.
Det betyder inte nödvändigtvis att Obama gjort en sell-out, snarare har han hittat en hämningslös, brutal politiker som kan komplettera honom, och få saker gjorda.
Jag har svårt att föreställa mig att det sitter några Gandhi-citat uppklistrade på väggarna på Emanuels kontor.

När jag var i Chicago förra våren intervjuade jag Naftali Bendavid, Washington-korre för Chicago Tribune, som vid den tiden precis blivit klar med en härlig bok om Rahm Emanuel och demokraternas storslam i kongressvalet 2006: ”The thumpin’ – How Rahm Emanuel and the Democrats learned to be ruthless and ended the Republican revolution”.

Det är tveklöst en av de mest underhållande böcker som skrivits om amerikansk kongresspolitik, av den enkla anledningen att Rahm Emanuel är, tja, en fullkomlig skitstövel. ”The thumpin'” är nog så nära man kan komma en politisk version av Neil Strauss ”The Dirt”.

I Chicago är Emanuel en levande legend, känd för sina bryska utskällningar – det är ingen slump att hans bror Ari Emanuel, inspirerat TV-karaktären Ari Gold i ”Entourage” (och själv brukar Rahm anses ha inspirerat en del av de mer rappkäftade replikerna från Josh i ”Vita huset”).
Man kan fråga nästan vem som helst i Chicago om en Rahm Emanuel-anekdot, och de kommer att leverera haranger om hans svordomar, våldsamheter eller allmänt skamlösa beteende.

En personlig ankedot jag hörde nu senast i Chicago, från en god vän till Emanuel: varje gång han flyger brukar han fråga vilka som beställt koshermat, och sedan gå runt till dem och försöka ragga kampanjpengar.

Här har vi en annan Emanuel-klassiker:

”The best Rahm Emanuel story is not the one about the decomposing two-and-a-half-foot fish he sent to a pollster who displeased him. It is not about the time – the many times – that he hung up on political contributors in a Chicago mayor’s race, saying he was embarrassed to accept their $5,000 checks because they were $25,000 kind of guys. No, the definitive Rahm Emanuel story takes place in Little Rock, Ark., in the heady days after Bill Clinton was first elected President.

It was there that Emanuel, then Clinton’s chief fund-raiser, repaired with George Stephanopoulos, Mandy Grunwald and other aides to Doe’s, the campaign hangout.

Revenge was heavy in the air as the group discussed the enemies – Democrats, Republicans, members of the press – who wronged them during the 1992 campaign. Clifford Jackson, the ex-friend of the President and peddler of the Clinton draft-dodging stories, was high on the list. So was William Donald Schaefer, then the Governor of Maryland and a Democrat who endorsed George Bush. Nathan Landow, the fund-raiser who backed the candidacy of Paul Tsongas, made it, too.
Suddenly Emanuel grabbed his steak knife and, as those who were there remember it, shouted out the name of another enemy, lifted the knife, then brought it down with full force into the table.
”Dead!” he screamed. The group immediately joined in the cathartic release: ”Nat Landow! Dead! Cliff Jackson! Dead! Bill Schaefer! Dead!'”

När folk pratar om ”Chicago-politik” med darrande röst så syftar de inte på folk som Obama, utan på dårfinkar som Emanuel.

Ryan Lizza skrev det definitiva porträttet av Emanuel efter kongressvalet.

Todd Purdum skriver om Obama och Emanuel.