Jag ler mot Chicago och Chicago ler tillbaka

av Martin Gelin

USA-bloggen har haft ungefär tre miljarder läsare de senaste dygnen, så jag borde förstås ha skrivit lite mer här efter tisdagnatten. Men när jag vaknade på onsdagmorgonen – yr, omtöcknad, lite bakfull – fylldes jag av en märklig känsla jag aldrig känt förut: nöjdhet. Jag hade inte längre något akut behov av att säga något mer. Jag kände i stället bara en stor, mjuk, lugn, luddig belåtenhet, en känsla som sällan genererar särskilt mycket bloggeri.

Jag skrev tusen artiklar till olika svenska tidningar på tisdagnatten och onsdagmorgonen, och sedan bestämde jag mig för att ta ledigt resten av dagen.
Så jag gav mig ut på Michigan avenue, i den strålande höstsolen, och lufsade runt planlöst på Chicagos gator. På trottoarerna gick det runt andra människor med samma smådåsiga leende på läpparna. Obama-tröjorna log mot Obama-knapparna, och på mobiltelefonerna pratades det om tisdagnatten som om det vore en fotbollsmatch: ”and oh my god, I really didn’t think he was gonna take Ohio, that was it, man!”

Jag gick på broarna över Chicagofloden, förbi skyskraporna och bluesklubbarna och Chicago Sun-Times-huset och de pampiga hotellen och de tjusiga butikerna och The Drake, och överallt log världen.
Längs med Randolph street hade borgmästare Daley redan hunnit fläska upp härliga Obama-skyltar längs med varje lyktstolpe, med texten ”Staden Chicago gratulerar nästa president Barack Obama”, som om det behövde skrivas ut.

*****
Litet lästips: John Heilemanns ”The glow of Obama’s mandate is good enough for now”.