Tillbaka till Chicago

av Martin Gelin

Solen går upp över Michigansjön. Obamas vita tält skymtar till vänster.

Jag får en känsla av en sluten cirkel nu när jag återvänder till Chicago – ett slut på början.
Det var 19 månader sedan jag gjorde min första Obama-resa hit, en blåsig vårvecka när inte många trodde att Obama hade minsta chans att bli nästa amerikanska president. Jag besökte platserna som sedan dess har blivit standarddestinationer för turister och de globala presshorderna.
De räknar med 300 000 i Grant Park i morgon kväll (någonstans vid det där vita tältet). Två miljoner människor är på väg till Chicago just nu.

Men jag börjar känna mina läsare vid det här laget, och ni vill inte ha sentimentalt svammel om soluppgångar, ni vill ha den hårda verkligheten: hur ser siffrorna ut? Har han verkligen en chans att vinna det här?

Tja, Mark Halperin, en man som inte slarvar med sina omdömen, säger att det krävs en ”chock” för att få McCain att vinna.
Så här ser den potentiella fördelningen av elektorsröster ut enligt några pålitliga källor:

Politico: Obama 353, McCain 185
Pollster: Obama 311, McCain 142, toss-up 85
RCP: Obama 353, McCain 185
538: Obama 333, McCain 205

Och så här ser den nationella ställningen för totala antalet väljare ut enligt Pollster.com i dag (med maximerad ”känslighet”, för att visa eventuella svängningar de senaste dagarna):

Det som hänt de senaste veckorna är inte direkt att Obamas ledning minskat, utan snarare att den stabiliserats kring 5-6%.
Opinionsmätningsnördar som Nate Silver och Mark Blumenthal har förutspått det här i flera veckor: att Obama skulle ligga kvar strax över 50, medan McCain sakta men säkert klättrar uppåt från 40-42 till 45-46, i takt med att de tveksamma väljare som inte redan tidigare bestämde sig för Obama (i samband med börskraschen i september) nu i stället bestämmer sig för McCain.
Det här hamnar därmed ganska nära det nationella valresultat som flera mätinstitut har förutspått: 52 för Obama, 46 för McCain.
Jag tycker att det låter som en väldigt stor seger i ett val som länge varit väldigt jämnt, och moderna val tenderar ju dessutom att vara 51-49 snarare än 53-45. Men allt hänger förstås på de ökända marktrupperna: kommer Obama lyckas mobilisera alla dessa nya, unga väljare, eller blir det snarare McCain som överraskar med en Palin-mobiliserad hord av evangeliker i Ohio, Virginia, North Carolina, Missouri.

Det är i alla fall gudomligt ironiskt att det är Karl Rove – mannen som gjorde Obamas resa möjlig, genom sin ambitiösa nedmontering av allt det republikanska varumärket står för – som nu blivit en av de mest pålitliga och nyanserade valanalytikerna. Här är hans diagram över den potentiella fördelningen av elektorsröster, skissen till slutet på Roves egen epok: