Clinton, Obama och Santos, ett stenkast från Disneyland

av Martin Gelin

Jag kommer att sakna det här rastlösa kringflackandet mellan USA:s alla olika små hörn – i de här sammanhangen reducerade till swing states – när valet är över nästa vecka.
Förra veckan var jag på en fantastisk resa i de appalachiska bergen. Från Ohio till Pittsburgh och vidare till en liten gruvarbetarstad i West Virginia. Det står förstås i den amerikanska konstitutionen att varje skrivande person som bevakar ett presidentval förr eller senare måste göra denna odyssé.

West Virginia var mest fascinerande, med sin kombination av hejdlöst vacker natur och obeskrivlig misär.
I västra Pennsylvania hamnade jag på ett deprimerande Sarah Palin-tal.
Bakom mig stod en ung, muskulös man och vrålade ”Drill, baby, drill! Drill, baby, drill!” oavbrutet under hela talet. Han hade på sig en t-shirt med texten ”Use your brain – vote for McCain!”
Utanför såldes souvenirer‚ knappar, t-shirtar. 98% av alla Palin-souvenirer gick ut på att hon var snygg. På knapparna står det: ”The hottest candidate from the coolest state!”. På t-shirtarna syns Palin i baddräkt, från en gammal skönhetstävling, och texten ”The Real Maverick!”.

Den här veckan blir det Florida. I kväll är jag i Orlando, där sommaren inte riktigt tagit slut än. Solen går precis ner och är alldeles lila över de märkliga Disney-husen vid horisonten.
Om ett par timmar ska jag se Bill Clinton, Barack Obama och Jimmy Smits (i de här sammanhangen kanske mer känd som Matt Santos) hålla tal på en enorm sportarena.
Det är förstås oundvikligt att sitta här bland Disney-spektaklet – jag bor fem minuter från den creepy Disney-staden Celebration – utan att tänka på gränserna mellan Obama och Matt Santos och gränserna mellan verkligheten och fiktionen.

Det har funnits en hel del begåvade teorier om hur Obamas tal, om än bara i väldigt liten utsträckning, är influerade av Matt Santos och hans blödiga monolger i de sista säsongerna av ”West Wing” (Konrad Olsson argumenterade exempelvis för det här). Men det som alltid fått mig att tvivla på den teorin är att Obama haft samma röst i mer än 15 år.
Läser man ”Dreams from my father” så känner man igen rösten, språket, kombinationen av det lyriska och det koncisa, från de tal han håller i dag. Det finns till och med intervjuer från 1980-talet där han talar på samma sätt.
Så jag tror att det är mer sannolikt att det är vi själva som projicerar referenser från fiktiva presidenter i filmer, TV-serier och romaner på den nästan ofattbara figur Obama har blivit i USA i dag.
När vi hör Obama tala hör vi de fiktiva personer vi vill höra.

Här är hur som helst Santos i ett av sina mest obamanska ögonblick: