Limbaughfieringen av republikanerna

av Martin Gelin

David Brooks sätter fingret på en av de stora tragedierna i det här presidentvalet: hur McCain övergav den pragmatiska Hamilton-aktiga mittenpolitik som han tidigare representerade, och i stället gjorde en total sell-out till republikanernas mest hatiska, polariserande reaktionära falang, med sin dåraktiga Limbaugh/Hannity-retorik, Sarah Palins polariserande bullshit om ”riktiga amerikaner” och ett stendött kulturkrig.

Det här gör Brooks ”obeskrivligt sorgsen”, och jag förstår det. Det måste vara ensamt att vara en intelligent, fundersam konservativ ideolog i dagens Amerika. På Weekly Standard och National Review fryser man numera ut de som vågar kritisera republikanernas självdestruktiva nya riktning.

David Frum:
”There are many ways to lose a presidential election. John McCain is losing in a way that threatens to take the entire Republican Party down with him… I could pile up the poll numbers here, but frankly… it’s too depressing. You have to go back to the Watergate era to see numbers quite so horrible for the GOP.”

Peggy Noonan:
”I gather this week from conservative publications that those whose thoughts lead them to criticism in this area are to be shunned, and accused of the lowest motives. In one now-famous case, Christopher Buckley was shooed from the great magazine his father invented. In all this, the conservative intelligentsia are doing what they have done for five years. They bitterly attacked those who came to stand against the Bush administration. This was destructive. If they had stood for conservative principle and the full expression of views, instead of attempting to silence those who opposed mere party, their movement, and the party, would be in a better, and healthier, position.”

Andrew Sullivan:
”We will see a serious conservatism again when Bill Kristol and Karl Rove are banished from the Republican party and from the conservative media. The Republican implosion is primarily their doing, their achievement, their legacy. It was when McCain ceded his campaign to Schmidt and Palin (creatures of Rove and Kristol respectively) that he threw it all away. As long as they are given any credence, Republicanism will not recover.

Timothy Egan skriver om hur republikanernaas självdestruktiva beteende har banat väg för demokraternas framsteg, vilket har förvandlat Seattle till en ”enpartistad”, något som ser ut lite som ett omen:
”Here in Seattle, it’s become a one-party city, with a congressman for life and nodding-head liberals who seldom challenge a tax-loving city government. It would be nice, just to keep the philosophical debate sharp, if there were a few thoughtful Republicans around.
That won’t happen so long as Republicans continue to be the party of yesterday. They’ve written the cities off. Fake Americans don’t count, but this Election Day, for once, they will not feel left out.”

Det ironiska är ju att det är just den republikanska eliten som – med undantag som Buckley, Parker, Brooks, Noonan, Frum och ett dussintal andra – hetsat fram den här antiintellektuella Limbaugh-epoken.

Och det är nästan nästan lika deprimerande att se hur delar av det här republikanska dravlet sakta men säkert smyger sig in i svenska medier.

I höstens USA-nummer av tidningen Neo (där jag lämpligt nog har en artikel om smutskastningskampanjer i amerikanska presidentval) skrev Hans Bergström en sex sidor lång kärleksförklaring till sin stora hjälte, John McCain. Han beskrev tyvärr inte den person som John McCain faktiskt är, utan snarare idealbilden av den kandidat McCain försökte lansera i primärvalet 2000: en krigshjälte med obändig integritet som modigt vågat ställa sig på tvären till sitt parti.
Ungefär halva artikeln består dock – enligt regelboken för 2008 års upplaga av McCain – av att gnälla på Obama. Texten avslutas med följande funderingar:

”Vem är han? Var kommer han ifrån? Döljer sig månne under den välvilliga, hoppfulla, gränsöverskridande ytan något helt annat: en svart aktivist av samma slag som Jeremiah Wright?”

Att det fortfarande finns amerikanska väljare som undrar vem Obama ”egentligen” är är kanske inte så konstigt – de har jobb att sköta.
Men att någon som kallar sig journalist på fullt allvar spekulerar i att Obama egentligen är ”en svart aktivist av samma slag som Jeremiah Wright” är bara sorgligt.
Det måste vara praktiskt taget omöjligt att leva som journalist i USA under de senaste åren utan att lyckas få reda på vem Obama ”egentligen” är. Han har kampanjat oavbrutet i två års tid och granskats outtröttligt i media.
Det har publicerats mer än 20 böcker om Obama bara i år, och innan dess skrev han själv en lång självbiografi där han nyanserat och utförligt berättar om sin uppväxt och sin identitet, såväl som en kampanjbok där han noggrant beskriver sina politiska ståndpunkter.
Obamas pragmatiska sakpolitik och behärskade temperament är numera så allmänt respekterad att till och med konservativa ideologer som Charles Krauthammer (som Bergström citerar i texten) hyllar Obama för sitt ”förstklassiga temperament och förstklassiga intellekt”.

Att Bergström ändå kan ägna sig åt spekulativt trams om vem den ”riktiga” Obama egentligen är kan bara förklaras på två sätt: antingen är han för lat för att orka läsa en enda artikel om eller intervju med Barack Obama, eller så har den mest paranoida Hannity-falangen av republikansk retorik helt enkelt börjat etablera sig även i seriös, svensk media.

*****
Det här är vad som återstår av John McCain i oktober, 2008, efter två år i den republikanska kampanjmaskinen: en djupt sorglig kandidat som får utbrott mot ”den liberala, feministiska agendan” och försöker försvara att han använder sig av precis samma attackmetoder och PR-personer som Bush använde för att förgöra honom i primärvalen 2000 (attacker som var så smutsiga att de fick McCains egen dotter, Meghan, att rösta på Kerry 2004):